Udo Dirkschneider förklarar att ilska ligger bakom det höga tempot på det nya albumet ”Touchdown”. Och titeln, den kommer mycket riktigt från amerikansk fotboll.
AV JANNE MATTSSON FOTO MARTIN HÄUSLER
Det förra UDO-albumet ”Game over” (2021) var mer hårdrock än metal och ditt soloalbum ”My way” (2022) direkt experimentellt. Med ”Touchdown” är det åter plattan i mattan som gäller. Var det ungtupparna i bandet som höjde tempot?
– Ja eller nä, säger sångaren Udo Dirkschneider lätt velande. På sätt och vis var det kanske det efter all skit som hänt under de senaste åren. Vi var nog alla lite förbannade över situationen som råder i världen. Min gitarrist Andrey Smirnov har fått fly från krigets Ukraina och bor numera i Tyskland. När kriget bröt ut och han ringde mig berättade han att han hade två val: stanna och dö eller packa in familjen i bilen och fly. Han valde det sistnämnda alternativet och min trummande son Sven tog med vår ljudtekniker och mötte upp Andrey och hans familj i Polen. Sedan tog de sig tillsammans till Tyskland. Det enda Andrey hade med sig var sin laptop och en gitarr – allt annat hade han lämnat hemma! Under året som gått har Andreys frus pappa lyckats skicka över fler och fler saker till dem men jag kan inte ens tänka tanken på hur det känns att lämna sitt liv bakom sig och fly. Så tro fan att den ilskan avspeglar sig i musiken också.
Just höja tempot är något du verkligen gjort under de senaste åren. Du har alltid varit flitig men ”Touchdown” är det sjätte släppet från ditt håll sedan 2020. Vaknar du varje morgon med tanken på att skapa någonting nytt?
– Det kan jag verkligen inte säga att jag gör, men under pandemin har musikskapandet varit en av få saker som gjort mig glad. När jag inte kan turnera, vad kan jag egentligen göra då, ligga hemma och rulla tummarna? Det är ingenting för mig.
Hur är det överlag att vakna upp som Udo, är det med ett leende på läpparna och carpe diem i blicken?
– Haha, så kan man faktiskt se det! Karriärmässigt befinner jag mig just nu i en väldigt bra sits där hela bandet trivs otroligt bra tillsammans. Det har inte alltid varit så.
Nä, men nu har du och de tidigare nämnda ungtupparna Sven, Andrey och gitarristen Dee Dammers fått fast sällskap av din gamla Acceptkollega och basist Peter Baltes, som spelat live med e
