JANNE MATTSSON
Att Def Leppard är familjeunderhållning på bästa sändningstid råder det ingen tvekan om. Som för att göra det extra tydligt låter bandet till och med en klocka på scen räkna ned under de sista 15 minuterna. Lite som för att alla ska hinna vända sina brassestolar rätt, avsluta i baren och göra sig redo att åka med. Eller så är det för att folk faktiskt ska veta när spelningen börjar, för inledningen med färska ”Take what you want” från fjolårsalbumet ”Diamond star halos” är av det mer ljumma slaget. Någonting som bandet förmodligen också är väl medvetna om då den efterföljande kvartetten ”Let’s get rocked”, ”Animal”, ”Foolin’” och ”Armageddon it” kan lyfta vilken fest som helst. Vilket den också gör för genast är publiken med på noterna. Lätt avundsjukt kollar jag in besökaren bredvid mig som reagerar som om varje låt de spelar är den bästa hon någonsin hört. Vem vet, det kanske är det också.
När sångaren Joe Elliott påpekar att det var sååå länge sedan som de senast spelade på festivalen är det däremot mest bara förvirrande. Året var 2019 och Def Leppard känns i det närmaste som prenumeranter bland huvudbanden. En plats de förvisso förtjänar. Det är ändå en i det närmaste perfekt musikalisk produkt som står på scen. Ljudet är sanslöst snyggt och stämsången mellan medlemmarna på en nivå få andra band kan matcha – utan att blanda in förinspelade körer. Det är också där det stora problemet infinner sig under spelningen. Helt utan spännande inslag på scen, en ensam stor
