JANNE MATTSSON
Sällan, om ens någonsin förr, har en spelning på Sweden Rock Festival varit lika uträknad som Mötley Crües fjärde besök på festivalen. Vi är få som har glömt 2015 års debacle och att ens boka dem igen efter att (förmodligen) betalt dyra pengar för vad som skulle ha varit ett avsked torde svida i plånboken. När allting sedan börjar med en fejkad nyhetssändning på storbildskärmarna som varnar för framtiden börjar jag genast att fila på putslustigheter som går att slänga in i recensionen. Tankar som jag med ens får kasta åt helvete för det Mötley Crüe som står på scen 2023 har väldigt lite att göra med 2015 års dito. Visst, låtlistan är i det närmaste identisk och Vince Neil är… eh ja, han är fortfarande lik de senaste 40 årens Vince Neil med precis allt vad det innebär. Men det låter ändå bra. Överraskande bra till och med – med Mötley Crüe-mått mätt alltså.
Att gitarristen Mick Mars saknas är så klart en het potatis, men nytillkomne John 5 sköter hans jobb med bravur. Han står inte krumryggad och surar i sitt hörn. I stället är han en imponerande lagspelare som mitt i all märkbar glädje och stolthet över att göra vad han älskar dessutom lockar fram någonting som länge har saknats hos de gamla medlemmarna – lite jävlar anamma. Nikki Sixx ser plötsligt ut att tro på bandet igen. Tro på att det de gör fyller någon form av relevans. Att han sedan är kass på geografi och tror att Mötley Crüe gjorde sitt första svenska gig på just Sweden Rock Festival och inte Monsters Of Rock i Stockholm 1
