Lita ford tutar

”Lita! Lita! Lita!” skanderar publiken när Lita Ford tar de första stegen ut på Sweden Rock Magazines intervjuscen. Hon är nöjd med den solgassande konserten på Festival Stage och den nyss avslutade signeringen i tältet bredvid som lockade rekordpublik. Hon klagar däremot på värmen, vilket är lite kul med tanke på att hon numera bor i stekheta Arizona. Hon har dock redan pratat med sin svenske men i Los Angeles stationerade basist Mårten Andersson (Lizzy Borden, ex-Steelheart) om att snart återvända till Sverige och, som hon uttrycker det, ”bara hänga”.

Första gången du var i Sverige var för 46 år sedan med Runaways, eller hur?

– Det var jag, 1977, och i dag spelade jag faktiskt ”Cherry bomb” på en gitarr som jag spelade på då också. Det är helt galet alltihop. En svart Hamer. Jag älskar mina Hamergitarrer!

Alla i publiken jublar. Alla utom en arg göteborgare som gapar om att jag ska flytta på mig så att han kan se Lita. Jag gör som han säger, åtminstone för ögonblicket. Dessutom börjar flera personer att försöka få Litas uppmärksamhet, eftersom de vill att hon ska signera allt från skivor till bilder och tröjor.

– Jag har en penna här! skriker en tjej glatt.

– Så passande, skrattar Lita och börjar signera en tröja.

Det är nu som intervjun mer och mer övergår till att bli en signingsession.

– Det är sådant här som händer när man har en intervju för nära inpå en signingsession, skrattar Lita. Vi får se om pennan fungerar…? Jo, den fungerar!

Jag och chefredaktör Martin Carlsson försöker få styr på det smärre kaos som har uppstått, men det går sådär.

– Kan du signera min också? frågar en kille.

Martin avbryter och påpekar att detta faktiskt är en intervju och att vi får se vad som händer senare.

– Vad händer senare? frågar då Lita.

– Jag har ingen aning, svarar Martin halvt uppgivet och Lita fortsätter signera skivor och bilder som sträcks fram till henne.

Turnéledaren slår ut med armarna och signalerar med ett leende att det bara är att låta Lita köra sitt speedade race.

– Förra gången jag var här hade ni en fantastisk kock här på festivalen. Han tillagade en crème brûlée och jag åt den ena efter den andra. Jag måste ha ätit… ja, jag vet inte hur många jag fick i mig.

Har du ätit här i dag?

– Nej, men jag ska! Crème brûlée står i alla fall på menyn. Vad mer kan man behöva, f