Vart tog alla dragspelare vägen?

6 min läsning

Förr fanns de överallt, dragspelarna. I radion. När man skulle ta sig en svängom på lördagskvällen. I TV:s lördagsunderhållning. Men idag: tystnad. Så vad hände? Hur kunde vi på några decennier gå från ett land då namn som Calle Jularbo och Andrew Walter var på allas läppar till ett där ingen ens kan nämna namnet på en endaste speleman?

Text: Kalle Lind

Idolerna som försvann

På 1970-talet var Pepparn det stora namnet bland dragspelsentusiasterna. Han spelade ofta de klassiska låtarna, men med rockmusikens attityd. Han gick bort redan som 34-åring.
Foto: TT

En gång strömmade det ur tusen sinom tusen dragspel: soundtracket till Sverige. Medan nationen sakta gick från statarsamhälle till industrination, från ut- till invandrarland, från Lort-Sverige till Håll Sverige rent, så steg över nejden tonerna från bälgaspel och dragharmonika.

När Gustaf Fröding 1891 skildrar en värmländsk festkväll i dikten Det var dans borti vägen berättar han inledningsvis att ”Nils Utterman, token och spelmansfanten / han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten”. När Evert Taube 1932 sätter sig att dikta en hymn till den svenska sommaren, Calle Schewens vals, finns ”dragspelets lockande ton som hörs från mitt stugugemak” med som självklar rekvisita. Fortfarande i min barndom, ända fram till 1989, bjöd spelmanslaget Bröderna Lindkvist upp till dragspelstoner på bästa sändningstid i Bosse Larssons Nygammalt.

Sedan en morgon vart det alldeles tyst. Ja, alldeles tyst blev det inte, tvärtom, det dånade av beatbaserad topplistepop och elektrifierade gitarrackord, men på dragspelsfronten fanns intet nytt. Instrumenten som formade Sverige och formades av svensken låg tysta och drog sig.

Vad som hände däremellan stavas eventuellt Moderniteten.

Tittar vi på nittonhundratalet fram till 1960-talet är dragspelet överallt förekommande. Det används till dans och till sångframträdanden, ibland som ett instrument bland många, ofta som soloinstrument. Det kan användas till traditionell vals och hambo och schottis, men ingår på 1930- och 1940-talen också gärna i jazzorkestrar. Dragspelet är på alla vis ett folkets instrument, svårt att lära sig bra, lätt att lära sig någorlunda, enkelt för den händige att bygga ihop själv efter delar skickade per postorder från Albin Hagström i Älvdalen.

Dragspelet är redan etablerat ute i buskarna när Hagström 1925 drar igång sin dragspelsfabrik. Under de kommande 58 åren ska fabriken spotta ur sig 700 000 dragsp

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar