Pappans besvikelse var enorm när sonen Gustaf Fröding förkunnade sitt yrkesval. Hittills hade släkten kunnat skryta med tyska officerare, skånska biskopar och värmländska brukspatroner. Nu fick man en ”versskrivare”; dessutom en med uselt affärssinne och klena nerver.
Text: Petter Karlsson Foto: Arkiv
Folkkär in i vår tid
När den 49-årige Gustaf Fröding porträtterades i dårhussängen av konstnären Richard Bergh var pappa Ferdinand redan död sedan tre årtionden tillbaka.
Tur måhända.
För även om löjtnanten och brukspatronen på herrgården Alster utanför Karlstad aldrig hann uppleva sonens landsomfattande berömmelse, slapp han i gengäld dennes fasansfulla sista år.
För kanske har ingen annan svensk diktare upplevt en liknande berg-ochdalbanefärd.
Först ett älskat barn som såg dagens ljus den 22 augusti 1860 i en miljö som rymde underskön natur, spännande vardag, omsorg och kärlek.
Därefter vilsen tonåring med mörkt grubbel och självmordstankar.
Sedan omsvärmad studentkamrat i
Uppsala - tills alkoholen, och glädjeflickorna stal det mesta av hans energi.
Och så det stora genombrottet som sin tids mest lovande unga poeter - bara för att 36 år gammal dras inför rätta för en sexskildring i dikten En morgondröm och leda till kortslutning av ett redan plågat psyke.
Ty som människoöde är Gustaf Fröding nästan en grekisk tragedi.
Om han inte vore så genuint blågul, vill säga.
För även om denne hyperbegåvade ordkonstnär var bekant med såväl latinska versfötter som tyska filosofer, stod han framförallt med båda fötterna parkerade i den värmländska myllan.
Den diktskatt han lämnade efter sig var både bondsk och briljant. Inte ens Tranströmer har ägt samma stuns i pennan, inte ens Taube samma folkliga humor.
Gustaf Frödings stod i en berättartradition som finslipats vid finnmarkens lägereldar och herrgårdarnas släktkalas. För den känslige poetens genbank var både borgerligare och brokigare än de flesta insett.
Rotar man tillbaka till 1500-talet finner man visserligen mest torpare och bönder, men snart skulle släktens söner lägga beslag på yrkestitlar med högre status.
På 1700-talet finner vi en Isak Lindschoug som var adjutant vid garnisonsregementet
