Cykeln gav frihet – men man måste spara på däcken

3 min läsning

Cykeln var för många ett populärt färdmedel under andra världskrigets början, då det ransonerades både olja och bränsle till bilar. Men brist på gummi ledde snart till restriktioner för tillverkningen av cyklar. I mitten av 1940-talet uppmanades cyklister rent av att inte okynnesåka eller slita på gummidäcken i onödan, då det var ransonering på cykelgummi.

Text: Lena Martoglio Bomler

Sverige på 1940-talet

Ett äldre cykelbud från centralbiblioteket i Örebro. Länge var just cykelbuden och springschasarna pojkarnas första jobb – knappast välbetalt men lite slantar blev det ändå...
Foto: Digitalt museum

40-talet var en tid då cykeln var oerhört populär både som färd- och transportmedel. Alla klasser och yrkeskategorier cyklade under krigsåren. Inte minst budfirmor som därmed tog sig fram både snabbt och smidigt även i tät trafik. År 1940 fanns cirka tre miljoner cyklar i Sverige.

FRÅN 1943 BLEV det dock ransonering på gummi. Enbart 40 procent av den tidigare försäljningen tilläts nu att tillverkas och cyklister uppmanades att inte slita på sina gummidäck mer än nödvändigt. Snart infördes även att enbart ett ytterdäck och en innerslang fick köpas per år.

Cyklar som fortfarande såldes med “Fredskvalitet” på däcken var ett starkt försäljningsargument som några av de större märkena använde sig av när de annonserade och uppmanade kunder att köpa cykel så snart som möjligt. Däck skulle vare sig bli bättre eller billigare i framtiden, resonerade man. Snarare tvärtom. En bra märkescykel kostade då mellan 175 till 200 kronor.

CYKELBUD, SÅ KALLADE springschasar på cykel, marknadsfördes som raska, pigga och snygga pojkar som snabbt utförde leveranser av både bank-, sprit- och pantbud. Även utdelning av reklam.

För många unga pojkar var det här deras första betalda arbete som antingen utfördes med en låg timlön eller så fick man nöja sig med den mer osäkra dricksen. Lasten för ett cykelbud fick inte vara mer än en meter bred och största längd fick vara tre meter.

MED ANLEDNING AV den stora ökningen av cyklister hade antalet olyckor även ökat rejält. 12 000 cyklister skadades åren 1943–1944 jämfört med de 4 600 som då skadades i andra trafikolyckor.

Cyklister fyllde vägar och gator men följde inte alltid trafikreglerna. Alla kunde dem inte ens. Många sågs rent av som cykeldrullar och olyckor blev allt vanligare i framförallt städer och föror

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar