Han lät fåglar flyga ut och in i lägenheten och härja fritt bland oljefärger och finmöbler. För Bruno Liljefors vägrade kompromissa i sin strävan att bli landets främste djurmålare. Men han kunde lika gärna ha blivit elitgymnast eller svajmastartist på cirkus.
Text: Petter Karlsson
Efter hans död var man tvungen att sanera lägenheten och bryta upp trossbotten på grund av all fågelskit.
I flera år hade fönstren stått öppna för bevingade modeller som utfodrades med hinkvis med fisk och kött.
En fiskgjuse hade till och med tillåtits övervintra på ett element.
Grannarna hade visserligen klagat på odören och förbipasserande vid Sankt Eriksbron i Stockholm tvingats huka för fallande träck och matrester.
Men vid drygt 70 års ålder var Bruno Liljefors en så folkkär konstnär att ingen riktigt vågade sätta ner foten.
”Han älskar djur nästan lika mycket som sina 13 barn” sa folk med viss beundran.
Fast frågan är om varelser som ägde fjädrar eller fyra ben ändå inte omfattades av ännu mer omsorg?
Tar man en titt i de yrkesval som Liljefors ättlingar omsider skulle göra, så finner man hur som helst att de till varje pris ville få mästermålarens uppmärksamhet och erkännande.
Sonen Lindorm blev djurmålare precis som sin far.
Barnbarnet Uncas blev skulptör och naturkonstnär och hans kusiner Anders och Jacques keramiker respektive konstvetare.
Ej att förglömma barnbarnsbarnet Ylva, född 1972, som gjorde karriär som skicklig modeskapare och designer.
Och det fanns i sanning att brås på.
Redan Brunos farfar Erik var känd som en mångbegåvad herre som bland annat har efterlämnat en bouppteckning med en påfallande vacker handstil.
Han var egentligen bonde i byn Kyrsta i Ärentuna socken, norr om Uppsala, men extraknäckte även som skräddare och fjärdingsman.
Ännu viktigare var att han var en naturmänniska av rang. För unge Bruno blev farfadern tidigt en hjälte som släpade hem skogsfåglar som fällts med ett enda skott genom ögat.
Den blivande djurmålarens pappa Anders var visserligen kruthandlare mitt i centrala Uppsala, fjärran från skogsdungar. Men för Bruno Andreas, född 14 maj 1860, låg närmaste natur blott en cykeltur bort.
Där byggde han gömslen och tillbringade timmar på huk för att med sin blyertspenna skissa en orre eller en r�
