Det är en av våra mest kända – och mest älskade – tavlor. Eller snarare – två av dem. För den första hyllade tavlan hamnade på villovägar och svenskarna krävde åtgärder. Så det var bara för konstnären att börja om från början ...
Text: Johan G Rystad Foto: Arkiv
Svenska konstverk
När en författare eller målare inte håller sig strikt till sanningen brukar man referera till ”den konstnärliga friheten”. Och konstnären Gustaf Cederström (1845-1933) öste ganska generöst ur den brunnen när han skildrade den svenske ”hjältekonungen” Karl XII:s likfärd från Norge till Sverige senhösten 1718. Men detta hade liten betydelse – målningen blev genast en klassiker.
Eller snarare – målningarna. För det finns faktiskt två med samma motiv. Och detta på grund av en rik, rysk adelsman.
Friherre Gustaf Cederström kom från en adlig familj och som sådan förväntades en yrkesbana inom det militära. Hela familjen var historieintresserad och som tidsandan påbjöd hyste man en stor beundran för Karl XII. Det faktum att en av Cederströms förfäder faktiskt varit med konungen under den så kallade kalabaliken i Bender gjorde säkert sitt till för att elda på fascinationen.
Gustafs karriär inom det militära blev dock kort. 1870 tog han farväl av regementet för att istället satsa allt på att uppfylla sina konstnärliga drömmar. Och som så många likar, både före och efter Cederström, styrde han kosan mot den franska huvudstaden. Det var dit varje konstnär med lite pengar och stora ambitioner sökte sig för att utveckla sitt värv.
Snart kunde hans kollegor se att Gustaf Cederström verkligen hade talang, en talang som särskilt kom till sin rätt när hans motiv hämtades ur historien.
År 1878, 160 år efter skotten vid Fredrikstens fästning, skulle det anordnas en världsutställning i Paris och som det kulturella epicentrum som staden var skulle naturligtvis mycket kretsa kring stadens kulturliv.
Gustaf Cederström ville naturligtvis också bidra, nu när världens ögon skulle riktas mot den plats där han befann sig.
Det är nu han målar praktverket Karl XII:s likfärd. Karolinerna målas efter franska modeller, men en av soldaterna får ett välbekant ansikte: i täten marscherar nämligen en karolin med dragen värja – men är han inte lik konstnären själv?
Jo, så är det. Istället för en fransman har han just till denne soldat använt sin egen
