Med riddare och godsägare i släkten kamprad – inte den vanlige bondgrabben

6 min läsning

Alltid noga med att framstå som en enkel bondgrabb från den karga småländska myllan. Men sanningen är att Ingvar Kamprad hade adliga rötter. Förfäderna var tyska riddare som deltog i tornerspel och slogs med björnar.

Text: Petter Karlsson Foto: Ikea, arkiv

Tjocka släkten

En ung Ingvar Kamprad hemma på gården. Bara några år senare registrerade han företaget Ikea.

Det brukar sägas att sossarna byggde folkhemmet men att den sluge bondsonen Ingvar Kamprad förmådde att möblera och skicka det på export i platta paket.

En driftighet som hade gått i arv, kan man ana.

För gräver man tillräckligt djupt i släktleden finner man en hel drös av förfäder som alltid tog sitt öde i egna händer.

19 generationer tillbaka – i 1200-talets feodala Tyskland – red det exempelvis runt en äventyrlig riddare med det exotiskt klingande namnet Reinhold von Bernstein.

Det adliga efternamnet lär från början ha haft med bärnsten att göra men ändrade mening sedan två av Bernsteinarna, en far och hans son, hamnat i slagsmål med två ilskna björnar.

Själv ska Reinhold ha vuxit upp i högönsklig välmåga på familjeslottet Bärenstein, som än idag tronar på en höjd fyra mil söder om Dresden.

Vilket förstås är en stark kontrast till bondgården Elmtaryd, som med tiden skulle bli grogrund för en småländsk superentreprenör.

Att Ingvar Kamprad, född den 30 mars 1926, även hette Feodor vittnade om dessa tyska rötter.

Pappa Frans Feodor hade som treåring emigrerat från familjegodset i Sachsen tillsammans med pappa Achim och mamma Franziska, född i nuvarande Tjeckien.

Achim Kamprad hade 1893 köpt Elmtaryd på annons i en tysk jakttidskrift.

Sverige blev dock inte den idyll han tänkt sig. Relationen med grannarna blev tidigt ansträngd och dispyten tycks ha gällt den närliggande skogen.

När Achim fyra år efter sin ankomst nekades ett avgörande lån i Agunnaryds sockensparbank, tolkade han det som ett utslag av smålänningarnas främlingsfientlighet och illvilja.

Djupt deprimerad plockade han fram jaktbössan och sköt först sina älskade taxar och sedan sig själv på övervåningen i det som skulle bli sonsonen Ingvars barndomshem.

Tragedin fullbordades 1935, när även Ingvars farbror Erich tog sitt liv på liknande vis.

”Ingvar har själv sagt till

mig att han aldrig glömde skottet från övervåningen”, har Kamprads levnadstec

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar