De två ”Barbröderna” Lill-Babs och Barbro Hörberg kom från helt olika håll men fann varandra i liknande erfarenheter. Det ledde till en nära vänskap som fick utlopp såväl privat som på scenen. I sina memoarer, skrivna decennier efter Barbro Hörbergs död, skriver Lill-Babs att hon fortfarande tänker på sin vän dagligen ...
Text: Kalle Lind
Trots helt olika bakgrunder ...
Barbro Hörberg (1932–1976) är den sortens artist som göms och glöms och nya generationer hittar fram till och upplever som sin hemlighet. Under 2010-talet fick hon en revival när kreddiga artister spelade in henne på samlingsplattor och arrangerade hyllningskonserter.
Hon svävar liksom över sin egen tid: varken pop eller politik, inte riktigt visa och inte riktigt jazz, inte en del av en trend men ändå ett barn av sin ifrågasättande och likväl lekfulla tid.
Idag är hon mest känd som uttolkare av sina egna texter. Sex fullängdare i eget namn hinner hon med, varav tre barnskivor. Hennes tre personliga, vuxna plattor kommer med täta mellanrum åren före hennes för tidiga död: Med ögon känsliga för grönt (1973), Gamla älskade barn (1974) och Gråt i gräset (1975). Parallellt med dem levererar hon flitigt texter till lp-skivor och krogshower.
Hon har konstnärsdrömmar från början, vilket inte anses riktigt fint i den göteborgska övre medelklass hon växer upp i. Som ung hamnar hon i flera tunga sammanhang utan att riktigt få fäste. Hon turnerar med Lasse Dahlquist, Göteborgs meste schlagerfabrikör. Hon medverkar i Povel Ramels första Knäppupprevy Akta huvet (1952) – ett jobb hon får via Kulturarbetsförmedlingen. Hon spelar revy med Owe Thörnqvist i Uppsala. Hon ingår i det lösa gäng som revitaliserar den svenska krogkabarén på Hamburger Börs och Ulla Winblad och Tegnér i 50-talets slut.
Hennes förste make passar mer hennes mammas preferenser än hennes egna: en borgerligt inbunden man med bank- och rederikarriär. Med honom har hon sju år, på ytan lyckade, på djupet olyckliga.
I mitten av 60-talet träffar hon den målande Jan Stenvinkel, som liksom hon drömmer om Paris och konsten och den totala samvaron. Under några år bor de i den franska huvudstaden. Jan målar och Barbro pendlar till Sverige, där hon får allt fler gig som sångare och estradör. Samtidigt blir hon, drygt 30 år gammal, förlöst som textförfattare.
Det är Barbara som förlöser henne. Barbara, Monique Serf (1930–1997), är en del av 50-
