Visst vore det allra bästa att bemöta både besvärliga medmänniskor och trilskande ting med lugnt överseende, men det är som bekant inte alltid det fungerar ... Det händer att man blir, som det hette förr, topp tunnor rasande!
Text: Birgitta Ohlsson Foto: Sjöberg Bildbyrå
Vänta bara tills jag får tag i honom!
Om det var något som fick gamla tiders stränga och bestämda tanter att ilskna till så var det buspojkar. Det tog man fasta på i filmen Anderssonskans Kalle från 1950, där skådespelaren Rut Holm spelade rollen som Pihlgrenskan, en av många hårt prövade tanter som gång på gång utsätts för den vanartige Kalles upptåg. Men den här gången har Kalle och hans kompisar överträffat sig själva när det gäller illdåd. Under en iskall vinterdag hemma på Söders höjder i Stockholm har de satt upp en slängkälke som Pihlgrenskan och de andra tanterna bjuds på en tur i. Fast Kalle vore inte Kalle om han inte under deras färd smög sig fram och drog ut bommens låssprint så att kälken for nerför backen och rakt ner i en vak på Riddarfjärden. Ja, det är därifrån Rut Holm just har kommit upp, genomblöt och arg som ett bi. Och det är inte utan att man kan se vad hon tänker: Vänta bara tills jag får tag på den där Kalle!
Nästa år fick han själv en smocka!
När män bråkar säger man ibland att smockan hänger i luften – och ibland blir den en realitet. Som här, i den 87 år gamla filmen Alla tiders Karlsson, som handlar om striderna mellan ett turnerande revysällskap och en konkurrerande trolleriföreställning. Det är den storvuxne Weyler Hildebrand som gör rollen som Starke Albin, som ger trolleriprofessorn Tanto (Charlie Almlöf) en rak höger. Allt medan Sture Lagerwall, som spelar Åke, är förälskad i trollkarlens sköna assistent Cleo (Annalisa Ericson) och tycks ha fullt upp med egna funderingar. Filmen är en komedi, men i recensionerna, som var riktigt positiva, skrevs bland annat att slagsmålsscenerna var det bästa.
Weyler Hildebrand, som tagit till knytnävarna, var mycket mångkunnig: skådespelare, regissör och manusförfattare. Han är inte minst känd för att ha regisserat filmen Pensionat Paradiset, som kom 1937. Det är kanske den av kritikerna mest sågade svenska filmen någonsin, så där åkte Hildebrand själv verkligen på en smocka!
De kläderna vill jag inte ha!
Påklädningen av små barn kan innebära vredesutbrott av verklig dignitet – det vet varje förälder. Och inte blir det lättare när det är två ovana och ack så unga barnvakter som ska sköta om det hela. Bilden är från den första inspelningen av Alla vi barn i
