Den 5 oktober skulle författaren och journalisten Stig Dagerman ha fyllt 100 år. Men ett självmord kom emellan. Hans tre barn minns en pappa som var sträng, hetlevrad, skrev ”konstiga ord” – och öppnade sin bildörr för sent ...
Text: Petter Karlsson
Blott 31 år gammal mötte han döden halvvägs hängande ur sin bil i ett garage i Stockholmsförorten Danderyd. Så kanske borde Stig Dagerman ha stannat kvar i lugna Älvkarleby, hos farföräldrarna, skogen och hästarna.
För även om den uppenbara dödsorsaken var koloxidförgiftning hade vägen till självmordet kantats av skrivkramp, skilsmässa och ett stressigt storstadsliv.
Få tål att kallas ”geni” redan innan de vuxit ur konfirmationskostymen och Stig Halvard Dagerman var inget undantag.
Som litteraturkritikernas älskling blev han praktiskt taget ihjälkramad.
Alla väntade med spänning på nästa mästerverk av det unga snillet – varvid snillet kände hur kraven alltmer förlamade honom.
Sönerna René och Rainer, döpta efter den tyske lyrikern, har berättat hur de fick stränga order att inte störa pappa i arbetet.
Men ofta var skrivmaskinen på
övervåningen i villan på Vendelsö tyst.
Då hade demonerna fastnat i tangenterna.
Då hade pappas skarpa hjärna istället börjat syssla med självdestruktiva tankar.
Pojkarna minns sin far som sträng. Satte man armbågarna på bordet i matsalen så åkte man ut i köket.
Knappt fyllda 27 orkade Stig Dagerman inte längre. På våren 1950 lades han in på Karolinska sjukhusets psykiatriska klinik för återkommande depressioner.
Visserligen skulle han hämta sig tillfälligt, inte minst efter att ha förälskat sig i den vackra skådespelaren Anita Björk, men den skilsmässa som följde från pojkarnas mor, den tyska flyktingflickan Annemarie Götze, blev en ny skuld att bära.
I mars 1953 skrev han till sönernas morfar, Ferdinand Götze:
”Jag drömmer om dem på nätterna i olika situationer, men mest är de sjuka eller springer undan och jag jagar dem men får aldrig fatt i dem.”
Desperat försökte Stig Dagerman sköta sina faderliga plikter, betala det avtalade underhållet och dyka upp på födelsedagar och skolavslutningar.
Han försökte också jämka ihop sönerna med sin och Anitas nyfödda dotter Lo. Men René och Rainer mindes mest hur de bjöds på ostsmörgåsar och drack mjölk i en villa i Enebyberg ”och pappa sa att vi inte fick spilla”.
Till slut var vägs ände nådd.
Sent om aftonen den 4 november 1954, eft
