Det är inte så många riksdagsmän som skrivit in sig i de svenska historieböckerna. Men Ture Königson är ett undantag. Hans förmåga att gå sin egen väg och därigenom förändra ett beslut som påverkat miljontals svenskar gör honom självskriven när Sveriges politiska historia ska nedtecknas.
Text: Johan G Rystad
Svenskar med civilkurage
Det finns mycket man kan säga om Ture Königson.
Han var varvsarbetare. Han var pingstvän. Och han var, vilket är viktigast i den här berättelsen, också riksdagsman.
Att vara en av arbetarkollektivet och samtidigt borgerlig toppolitiker var inte så vanligt under 1950-talet. Men just Tures bakgrund i den frireligiösa rörelsen kan till viss del förklara hans partival. För Folkpartiet var den självklara hemvisten för många pingstvänner.
Vad man dessutom, utan minsta tvivel, kan säga om Ture Königson är att han var en man med personlig integritet och ett bergfast personligt mod. En man som stod rakryggad när det blåste storm omkring honom.
Tack vare detta har han gått till historien.
Pensionerna var en het stridsfråga i Sverige under 1950-talet. För många arbetare väntade en ålderdom i armod efter arbetslivets slut och frågan om hur man skulle komma till rätta med detta hade ältats under lång tid. I ena ringhörnan stod Socialdemokraterna under Tage Erlander, som ville införa en allmän och obligatorisk tjänstepension, betald av arbetsgivarna. Eldunderstöd fick partiet av hela LO, som också var djupt engagerade i frågan. Även kommunisterna förordade denna lösning.
I den andra ringhörnan stod de borgerliga partierna och Arbetsgivarföreningen, som ansåg att hela frågan skulle avgöras vid förhandlingsbordet mellan arbetsmarknadens parter. Staten skulle inte lägga sig i, menade man. Den hade tillräckligt med makt redan.
Centern hade ett helt eget förslag som mer byggde på frivilliga försäkringar.
Komplicerat?
Det skulle bli värre.
För 1957 anordnades en folkomröstning i frågan. Meningen var att avgöra frågan med ett alexanderhugg, men resultatet blev som det ofta blir: oklart och öppet för tolkningar.
Visserligen blev vänsterns ATP-förslag störst med drygt 46 procent av rösterna, men eftersom det inte fick egen majoritet kunde motståndarna (Centerpartiet med 15 procent och de övriga borgerliga med 35 procent) hävda segern för egen del: mer än hälften hade ju sagt nej till reformen.
Så var man tillbaka på ruta ett.
För att åter försöka lösa knuten utlyste regeringen ett nyval till riksdagens andra ka
