1960-talet var en brytningstid. På kort tid gick vi från det invanda mot något helt nytt, och förändringarna påverkade hela samhället. Nu var frihet och ungdom de nya ledorden och vägen ledde fram mot en mer avspänd relation mellan medborgarna, en friare syn på sex och en strävan mot jämlikhet. Och detta märktes inte minst på scenerna och på vita duken ...
Text: Kalle Lind
Det är en sanning som ibland slås fast av oss som rotar i det nyss förgångna: 1960-talet är en expansiv tid, en period då Sverige mer eller mindre från en dag till en annan byter skepnad. Det är inget kontroversiellt påstående, men som med allt man slår fast bör det också kunna härledas.
Den snabba ekonomiska utvecklingen kan påvisas med hjälp av statistik, ekonomiska tabeller, diagram och sifferexercis. Med fotons hjälp kan vi se hur klädmodet drastiskt ändras och går från likriktat till utåtriktat.
I Stefan Jarls och Jan Lindqvists dokumentär Dom kallar oss mods (1968) står slynglarna Kenta och Stoffe vid det nyss påbörjade Sergels torg och sjunger föraktfullt om de förbipasserande tunnelbanependlarna: ”Små knegarna, små knegarna är lustiga att se …” Samtliga män som passerar dem bär paletå och hatt och ser ut som små kopior av Papphammar.
Kenta, Stoffe och Stefan Jarl återkommer med Ett anständigt liv (1979), som också i hög grad tar plats runt Sergels torg. Där lyser huvudbonaderna helt med sin frånvaro.
I filmer – Stefan Jarls och andras – kan vi också se hur stadskärnor ändrar sig, hur gamla skeva byggnader ger plats för nya raka, hur biltrafiken får breda ut sig och hur modernistiska huskluster reser sig mot förortshorisonterna.
Under 60-talet händer också något på det mellanmänskliga planet. Den socialdemokratiska utjämningspolitiken gör att löneglappet mellan direktören och arbetaren stadigt minskar – och därmed också det mentala glappet. Någon gång under 60-talet vaknar den genomsnittlige svenske arbetaren upp och inser att han dagen innan råkat säga ”du” till direktören – och fått behålla jobbet.
Och så har vi ju det där med sexet. Ett ofta återkommande uttryck, både under 60-talet och i efterhandsskildringarna av tiden, är ”att spränga sexvallen”. Rent konkret brukar det syfta på hur uppburna regissörer som Ingmar Bergman (Tystnaden, 1963), Vilgot Sjöman (491, 1964) och Mai Zetterling (Älskande par, 1964) fyller sina filmer
