Han kunde ha dött redan på bröllopsresan, men äventyraren Sten Bergman och hustrun Dagny klarade sig. När han berättade om sina forskningsresor satt svenskarna som klistrade framför radioapparaterna.
Text: Torbjörn Österholm Foto: Sten Bergmans arkiv/ Carlotta
När Sten Bergman berättade i radio var det omöjligt att sluta lyssna: ”’Vilken kroppsdel tycker du smakar godast?’ ’Ögon, öron och fingrar’, svarade han genast.”
Den här gången handlade det om ett samtal med en kannibal i Nya Guinea på 1950-talet. Tre gånger reste Sten Bergman dit och träffade kulturer som ännu levde i stenåldersmiljö.
”Vi har emellertid fortfarande våra huvuden i behåll, och ingen papuan [person från västra Nya Guinea] har visat någon lust att smaka på oss”, sa han lugnande. Sten Bergman blev så omtyckt att han och hustrun Dagny adopterades av kannibalhövdingen Pinim och hans hustru Akintjes i byn Atsj.
”Men vi vägrade dock att suga mjölk ur moderns bröst”, skrev Bergman i den populära boken Min far är kannibal, som kom ut 1959 och såldes i en upplaga på 70 000 exemplar.
Sugandet tillhörde annars ritualen, liksom seden att sova med huvudet på sina förfäders skallar. Det höll onda krafter borta. Kannibal- och huvudjägarkulturer förbjöds på 1950-talet men levde kvar i avlägsna delar av Nya Guinea.
Sten Bergman var en forskningsresande som
ibland tog till svepande ordalag om folkgrupper och talade om ”svarta vildar”. Sådan var tidens språkbruk. Emellanåt märks ett kolonialt ovanifrånperspektiv i hans böcker och föredrag. Men ofta modifierade Bergman sin syn när han kom människorna närmare och lärde känna dem. Han var nyfiken, ville veta mer, vilket få andra svenskar hade möjlighet till under 1900-talets första hälft.
Hans resor varade i flera år i en tid där det kunde ta månader att färdas i vildmarken, långt före vårt turiståkande. Vad sägs om 270 farliga mil i hundsläde med hustrun Dagny i Kamtjatka 1922? Vi svenskar hade ju knappt varit hemifrån.
Bergmans möte med människor i Kamtjatka, halvö i östra Ryssland, och i Korea och Nya Guinea öppnade nya världar för oss som lyssnade eller läste. Vi fick höra talas om människor som slogs med björnar på 800 kilo eller hade åtminstone ett nära förflutet som kannibaler. Hans föredrag sändes ofta som skolradio, en programform som startade 1930 och till en början leddes av hans bror Gösta, språkvetare och senare professo
