Gustav III är nog den av alla våra kungar som de flesta har en uppfattning om, men dessvärre har den vanligaste uppfattningen om kungen mycket litet med verklighetens Gustav III att göra. Många ser honom som en tillgjord fjolla som talar svenska med fransk brytning. Verklighetens Gustav var i själva verket den förste kungen på femtio år som var född i Sverige och som från barndomsåren talade flytande svenska. Han var mycket stolt över detta och visade sig vara en stor talare.
Han var ingen fjolla utan fysiskt en mycket uthållig och tålig man som kunde rida i många timmar utan att bli trött. Då andra frös i sina pälsar kom han i tunna sidenkläder. Moderna krigshistoriker har skrivit att han kunde ha blivit en stor fältherre för han hade vad som behövdes: Fysiskt mod, lugn i svåra situationer, fantasi, kreativitet och förmåga att fatta snabba beslut. Tyvärr saknade han det viktigaste: militär utbildning.
Under kriget mot Ryssland 1788 visade han gång på gång mycket stort mod och sinnesnärvaro. En engelsk diplomat som var med kungen i sjöslaget vid Svensksund, då den ryska flottan totalförstördes av svenskarna, skriver att Gustav III även under intensiv beskjutning bevarade sitt lugn. Han flyttades under striden i en liten slup från ett fartyg till ett annat. En granat träffade slupen så illa att en av roddarna slets i bitar, men kungen greps inte av panik. Och under markstrider inne på ryskt område var han med om anfall och tvingades flera nätter att sova direkt på marken.
Detta är dokumenterat.
Man tror att alla människor på 1700-talet var orenliga och luktade illa, och visst var möjligheterna till att hålla
