För många år sedan var jag utrikeskorrespondent. Oftast med placering på andra sidan jorden. På den tiden fanns det varken mobiltelefoner eller internet. Samtal till hemmaredaktionen måste beställas genom telefonväxlar, det kunde ta flera timmar innan man blev uppkopplad. När man var på spännande uppdrag kunde det gå dagar då man inte talade med någon i hemlandet.
En dag hade jag varit på ett sådant uppdrag och kom till Singapore för att skriva ut artikeln, ringa in den till Stockholm, ta ett härligt bad och sen en iskall öl. Allt gick enligt schemat tills jag skulle läsa in. Inget samtal. Jag bokade en gång till. Efter ett par timmars väntan ringde växeln. Jag kastade mig på telefonen med min artikel i handen, redo att läsa in. Växeln sa ”There is no answer in Sweden”. ”Omöjligt” sa jag, ”det är Nordens största tidning. Där finns folk dygnet runt”. Nytt försök. Tystnad. Så kom växeln tillbaka.
Hon hade talat med Stockholms huvudtelefoncentral. ”They claim there is some sort of Midsummer…” Jag blev chockad. Jo, det stämde, nu såg jag i almanackan att det var midsommar, med tidsskillnaden var det dessutom mycket tidigt på midsommardagens morgon. Jag visste hur tyst det kunde vara en sådan dag i Stockholm för femtio år sedan.
Vid den tiden kände jag ingen i Singapore. Men jag visste att det fanns en restaurang som hette Copenhague. Dit gick jag. Tomt rum. Stark luftkonditionering gav nordisk iskyla i salen. På väggarna uppförstorade bilder av blonda, leende, vackra danska flickor, svenska skogar och norska fjordar. På ett bord låg två veckor ga
