Ulf brunnberg

4 min läsning

Det ska vara lite farligt, då vet man att man lever

AV:ALEX HARTELIUS FOTO:TT

PERSONLIGT

Ständigt aktuell som Ragnar Vanheden i Jönssonligan, som går i repris med jämna mellanrum. Brunnberg här med med Gösta Ekman, Björn Gustafson och Birgitta Andersson, resten av Jönssonligan.

Hej Ulf! Hur mår du i dag?

– Tack, det är bra!

Berätta om ditt bästa barndomsminne!

– Somrarna på ett ställe som heter Hummelmora, ligger i på Ljusterö i Stockholms skärgård. Där växte jag upp på somrarna. Där var jag från skolavslutning till skolstart. Det var underbart. Mamma var ju hemma, om du förstår vad jag menar, och pappa kom ut på helgerna. Det var så det funkade. I övrigt var jag där hela sommaren och var nära bondgård med djur och hoppade i hö.

Ditt första sommarjobb?

– På min fars företag. Det var en industri. Han hade ett företag som utvecklade verktyg. Han var ingenjör. På verkstadsgolvet fanns massa att göra: sopa metallspån, tvätta maskiner och jag fick lära mig att göra lite av varje. Jag fick jobba ihop till det jag ville ha själv, annars fick jag aldrig några pengar gratis.

Vad gör du helst en ledig dag?

– Då är jag hemma och helst med min dotter. Gör jag inte det så softar jag hemma ändå, jag älskar att vara hemma, och gör ingenting.

Vilket är ditt mest minnesvärda ögonblick i livet?

– Som alla andra säger: det var när min dotter föddes. Det tycker väl de flesta. Hon var önskad och hon är fantastisk.

Men så tycker alla föräldrar. Eller inte alla, men är man normalt funtad så gör man ju det.

Mest smärtsamma minne?

– Det är väl när man får någon diagnos som man inte riktigt vet hur man ska hantera. Jag har haft en stroke och jag har småkrämpor. Nu har jag många bekanta som får cancer och det har nästan varit som en epidemi de senaste åren. Det är jag väldigt ledsen för. Det är bra vännner, nära vänner och yngre människor. Jag känner mig så hjälplös, för jag vet inte vad jag ska göra för att tackla deras tillkortakommanden med ovissheten när de ska dö, hur fort det ska gå. Det är svårt att prata med en vän som har cancer, särskilt när man ser att det går på ett halvår eller ett år ibland. För jävligt. Jävla sjukdom.– Jag tänker ofta på mina vänner som är sjuka. Man får vara glad för varje dag som man inte har den typen av krämpor. Men man vet inte, vi får ju alla cancer och dör av det.

Om du skulle byta yrke,

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar