AV: PER-ERIC MALM FOTO: TT
PERSONLIGT
Hej Marsha, hur mår du i dag?
– Precis som många andra under vinterhalvåret har jag varit golvad i feberfrossa ett par dagar, men nu är jag äntligen tillbaka på benen igen och mår toppen.
Du försörjer dig som sångerska och heter Songcome, är det ett artistnamn?
– Nej, Songcome är mitt efternamn sedan födsel. Det är inte taget.
Vad är den största skillnaden mellan att göra succé på West End i London jämfört med på Chinateatern i Stockholm?
– Den största skillnaden är att man gör åtta föreställningar, sex dagar i veckan, året runt i London. Detta bidrar till ett helt annat arbetstempo och en annan dimension i vardagen. När jag jobbar i Sverige handlar livet inte bara om att förbereda mig mentalt och fysiskt för föreställningen, utan jag kan även ha ett privatliv, vilket jag verkligen uppskattar.
Du spelar just nu rollfiguren Satine i Moulin Rouge. Känner du igen dig i henne?
– Jag triggas av att tänka på egna traumatiska upplevelser, att föreställa mig hemskheter som skulle kunna hända och allt mörkt som drabbar världen. Så den första perioden av Moulin Rouge blev rätt emotionell och terapeutisk för mig.
Jag gick ofta till mitt hotellrum och grät efter föreställningen, för att jag inte kunde släppa känslorna jag lockade fram genom att djupdyka i Satines värld. Nu har jag blivit bättre på att separera på det jag upplever på scen och mina privata känslor.
Finns ambitionen att ge sig ut i stora världen igen?
– Jag är väldigt tillfreds med var jag befinner mig i karriären nu. Och att går tillbaka till att göra åtta föreställningar i veckan lockar inte. Men självklart stänger jag inga dörrar. Broadway hade varit en dröm.
Du har två stora fritidsintressen, att läsa och att laga mat. Har du någon paradrätt?
– Jag älskar mat från det vietnamesiska köket. Bahn Xiao, en vietnamesisk crêpe, som man äter för hand med en massa goda grönsaker, och doppar i en fräsch fisksås, är
