Livet rasade samman för Marie-Louise Ekman när maken Gösta Ekman dog 2017. Det tog hela två år innan vändningen kom. Idag har hon skrivit en bok om Göstas liv och sista timmar i livet.
AV: ANNA VON KOCH FOTO: TT
Marie-Louise Ekman bröt ihop helt efter maken Gösta Ekmans död:
När skådespelaren och regissören Gösta Ekman somnade in för gott den 1 april 2017, var han beredd.
Han var inte rädd för att dö.
Gösta hade haft gallvägscancer i flera år och visste att den här dagen (eller natten, som det nu blev) skulle komma.
Det berättade han en tid innan i en intervju med journalisten Lotta Bromé.
– Jag tycker att jag har haft ett fantastiskt bra liv. Jag har varit så bortskämd tyckte jag, så att när liemannen knackade på så tyckte jag att ”jag dör nöjd”.
– Men barn och barnbarn känner ju inte så.
Och inte Marie-Louise heller, tror jag.
Det hade Gösta helt rätt i. Hela Marie-Louise Ekmans värld rasade samman när han dog.
Gösta var mannen hon levt ihop med i princip dygnet runt i 30 år. Och nu fanns han inte mer.
– Gösta och jag planerade att vara ihop för resten av våra liv, to the bitter end, och vi skulle bli väldigt gamla ihop. Där gick vi i och för sig lite isär. Jag ville bli 200 år och Gösta kunde nöja sig med 75. Han blev 77. Han hade inte samma tävlingsinstinkt när det gällde äldre och äldst, men det har jag.
–,Och så försvinner den andra, säger Marie-Louise i ett ärligt och närgånget samtal med Feminas Malin Roos.
Marie-Louise beskriver i intervjun en ”katastrof utan dess like”, där hon blev en ”zombie som knappt kunde röra sig eller äta.”
– Man blir som totalförlamad, nästan fysiskt men psykiskt definitivt. Jag blev omhändertagen av barn och barnbarn. Mitt barnbarn Elsa bodde här i ateljén, lagade middag och såg till att jag åt. Jag var helt off i huvudet och kunde inte röra mig utanför den här grinden på ett par månader.
Göstas död sammanföll med Marie-Louise slutarbete av sitt livs största retrospektiv på Moderna museet i Stockholm med över 350 verk inom måleri, skulptur och film.
Och på premiären av vernissagen var inte bara Gösta borta. På ett sätt var hon också det, berättar Marie-Louise vidare.
– Jag hade människor runt mig som vaktade så att folk inte kom för nära eftersom jag när som helst kunde bryta ihop och börja gråta. Det gi
