Birgit nilsson– sopranen från den skånska myllan

4 min läsning

Hon sjöng innan hon lärde sig gå, men hemma på gården skrattade man åt hennes dröm om att bli operasångerska. Flera år senare skulle hon bli inropad 72 gånger på operan i Wien. Men aldrig att hon blev högfärdig. Möt Birgit Nilsson – den ödmjuka operadivan från landet.

AV: KRISTINA SVEDELL FOTO: TT

Hon hade en röst som spräckte glas

Som barn gallrade Birgit Nilsson sockerbetor hemma på gården på Bjärehalvön i Skåne.

Hon liknades vid en naturkraft. Ingen operastjärna har blivit inropad så många gånger som Birgit Nilsson. En kväll i mitten av 1970-talet ville publiken i Wien tacka henne 72 gånger.

Applåderna tog längre tid än själva föreställningen.

Bonddottern från Skåne la operavärlden för sina fötter men nickade bara lite förnöjt åt stjärnglansen. Högfärd aktade hon sig för, mamma Justina hade ju varnat henne för att sätta näsan i vädret. Dessutom höll humorn århundradets främsta operasopran på jorden.

Vi är många som minns hennes avfärdande lilla skratt följt av en kort dråplig kommentar. Ja, sådan var hon, La Nilsson.

Även om det blev tumult och uppståndelse överallt där Birgit drog fram så muttrade pappa Nils livet ut att det varit bättre om hon stannat kvar i Västra Karups socken och tagit över fädernegården. Den hade ju gått i släkten sedan 1700-talet och han lovade barnmorskan femtio kronor extra om det blev en pojke som föddes den där dagen i maj för hundra år sedan.

Ändå visste han knappt till sig av glädje när den ljuvliga dottern gjorde entré. Den lilla sjöng innan hon lärde sig gå, redan då hördes silverklangen. Gårdens dräng gav flickan ett leksakspiano och som fyraåring klinkade hon fram förtjusande melodier.

Nils var omåttligt stolt och brukade lyfta upp Birgit på en stol så att alla som kom på besök fick höra henne sjunga. Men eftersom hon inte fick några syskon fostrades hon för att ta över gården, så mer än till husbehov behövdes inte sången.

På loven gallrade hon sockerbetor för glatta livet samtidigt som hon drömde om att få stå på scenen, kanske rent av bli operastjärna. Man skrattade lite bakom hennes rygg och kallade henne ”operasångerskan”, tyckte att hon gjorde sig märkvärdig bara för att hon kunde skrika så …

I tonåren spelade Birgit amatörteater och var naturligtvis primadonnan, och så sjöng hon i kyrkokören. Så nog utmärkte hon sig, Nilssons tös. Fast ännu kunde ingen ana hur g

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar