Det var på en liten gayklubb i Greenage Village i hemstaden New York som Barbra Streisand först slog igenom som sångerska under tidigt 60-tal, men för världspubliken blev hon bekant först några år senare genom filmmusikalerna Funny Girl och Hello Dolly. Under hela sin långa karriär har hon varit ytterst noga med ha full kontroll över allt hon spelat in och medverkat i, vilket gett henne ett envist diva-rykte.
AV: PÄR JONASSON FOTO: TT AV: PER JONASSON Foto: TT
Hon är divornas diva
Trots sex årtionden i rampljuset är Barbra Streisand, 81, verkligen ingen föredetting. Den legendariska sångerskan och skådespelaren har tvärtom många järn i elden, numera mestadels med politiska förtecken. Streisand har länge engagerat sig i miljöfrågor, och på senare tid allt mer i frågor som rör kvinnors hälsa och även i demokratifrågor.
Nu i september öppnade hon exempelvis ett center på universitetet UCLA i Los Angeles som ska fokusera på hur man ska kunna skydda sanningen i det offentliga rummet, detta i kölvattnet av förre presidenten Donald Trumps lögner om valfusk och tal om ”fake news”. I sitt öppningstal sa Streisand bland annat:
– Detta skamlösa förnekande av verkligheten gör mig ledsen och förvirrad. Jag hoppas att detta center kommer att kasta ljus på dessa viktiga frågor så att vi kan göra något åt saken.
Barbra Streisand föddes 1942 i Brooklyn, New York, som andra barnet i en judisk familj med rötter i Polen, Ukraina och Ryssland. När hon var ett år dog hennes pappa Emanuel, som var gymnasielärare, i ett epilepsianfall blott 34 år gammal. Saknaden av en riktig pappa har på många sätt präglat Streisand, speciellt som hennes relation till mamma Diana varit komplicerad livet igenom.
– När jag ville att min mamma skulle ge mig kärlek gav hon mig istället mat, har hon bland annat sagt.
När Streisand var åtta år gifte hennes mamma om sig med en man som aldrig lyckades fylla tomrummet efter den riktiga pappan. I en intervju som Oprah Winfrey gjorde med Barbra Streisand 2006 berättade hon:
– Min styvfar tyckte inte om mig. Kanske för att han redan hade tre barn från ett tidigare äktenskap som inte bodde med oss. Ett tag försökte jag få honom att tycka om mig, kallade honom för ”pappa” och hämtade hans tofflor på kvällarna när han kom hem. Men gillade
