Birgitte söndergaard

2 min läsning

AV: PER- ERIC MALM FOTO: TT

PERSONLIGT

Birgitte lever ensam sedan 20 år, hon är stolt mormor.

Hej Birgitte, hur mår du i dag?

– Jag mår toppen i dag. Solen skiner och jag tar igen mig efter mina två stora utställningar den här sommaren. Jag har precis börjat min semester och tänker vara ledig, plocka svamp och ”hösta” lite.

Du lämnade skådespelaryrket för en tv-karriär, ångrar du det?

– Nej, nej, nej, det där är helt fel. Jag höll ju på med tv och teater samtidigt. Jag gjorde film och spelade på både Vasan och Intiman parallellt med mina programledaruppdrag med bland annat ”Mänskligt” och ”Blåsningen” på TV3. Sedan tog konsten över mitt liv, mitt väsen, min persona. Jag blev konstnär och konsten blev mitt allt. Jag tänker ibland att skapandet finns hos vissa människor från födseln, det är nästan något patologiskt som bara måste ut, det är bara uttrycksformerna som skiftar över tid.

Kan din roll som kulla i filmen om konstnären ”Zorn” ha påverkat ditt konstintresse?

– Nej, alltså, nu får du skärpa dig (skratt). Mitt kall är ingen ytlig idé som jag fick från någon jävla filmroll. Det här är något som jag har haft med mig som hela livet. Redan i unga år så brann jag för bildkonsten och jag uppmärksammades tidigt och fick stipendium.

Många andra skådespelare är också bildkonstnärer, har du någon teori om varför?

– Det handlar, tror jag, om att vi vill uttrycka oss. Det kommer till en gräns när man vill ta över och omfamna sitt eget konstnärskap fullt ut, efter att under många år ha tolkat någon annans text, någon annans vision. Som bildkonstnär är du fri, du bestämmer allt helt själv.

Du har haft utställningar i Milano och Paris, kan du ibland känna att andra före detta skådisar kanske borde ägna sig åt något annat?

– Nej, varför då? Alla har väl rätt att uttrycka sig på det sätt som de vill? Och förutsättningarna i konstvärlden har ändrats radikalt bara de senaste tio åren. Då var man beroende av gallerister, nu är det lättare att hitta sina egna vägar till publiken. Jag trivs bättre med ordet publik, det är så jag ser på mitt konstnärsskap och köpare låter så kallt. Det är friare på alla sätt i dag. Jag har även verk till salu i min ateljé på Artillerigatan i Stockholm.

Har du lagt ner din skåde- spelarkarriär helt och hållet?

– Nej, jag kom in på scenskolan år 1978 och har gjort det mesta för att inte säga al

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar