Rickard sjöberg

3 min läsning

AV: PER-ERIC MALM FOTO: TT

Rickard mötte frun Annika på gymmet.

Hej Rickard, hur mår du i dag?

– Själsligt sett så mår jag jättebra, men jag är lite förkyld faktiskt.

Var bär du med dig från din insats i “Let’s Dance”?

– Det första är att jag övervann mig själv bara genom att ställa upp. Jag har aldrig haft ett stort självförtroende på dansgolvet utan jag har alltid känt mig uttittad och klumpig. Jag är enormt glad över att jag vågade utmana en rädsla som på alla sätt var verklig för mig.

– Det andra är att jag fick möjlighet att tillägna en dans till en vän som gick bort tidigare i år. Det var en stark upplevelse, inte bara för mig och familjen, utan tydligen även för andra. Både på plats i studion och hemma i tv-sofforna. Det var många som hörde av sig och kunde relatera till förlusten av en närstående. Dansen fick, kände jag, en betydelse som gick bortom lördagsunderhållning.

Du började leda “Postkodmiljonären” redan 2005…

– Ja, det stämmer. Jag är väldigt stolt över att ha varit med där i hela arton år. Hittills. Om jag skräms av åldrandet? Nä, jag hade längre hår då och inget grått skägg, men jag är fine med att det hänt en del fysiskt på arton år. Det vore väl konstigt annars? Berätta om din bok “Våga vara modig: vägar till vardagsförändring”.

– Den handlar om just mod. Dels utifrån det jag håller på med, att stå på scen, ibland inför en miljonpublik, och dels om andra tillfällen i livet där mod kan vara användbart eller rent av livsviktigt. Jag har personligen alltid strävat efter att söka mig “utanför boxen” och anta utmaningar. Det jag försöker förmedla i boken är en kraft att våga göra det. Ibland kan det handla om något så vardagligt som att våga möta främlingar, våga komma igen efter ett nederlag eller modet att stå upp för sig själv, kanske inför en överordnad. Drömmen vore att kunna åka ut till företag och prata om mod, som jag vet är en nyckel till framgång.

Du var utbytesstudent i USA som tonåring, hur var den tiden?

– Jag hade enormt stora förväntningar på det här året efter att ha sett High School-filmer och hört min pappa berätta om sin studietid i USA. Men det började inte bra. Jag hamnade i en familj där pappan just hade blivit arbetslös och efter ett par månader så var jag faktiskt ganska nere.

– Men lyckligtvis så kunde jag byta familj och då förändrades allt. Från en deprimerande och endimensionell tillvaro så fick jag vänner som betydde något och tron på en framtid. För mig blev det här året en av de viktigaste pusselbitarna i resan från pojke till

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar