Hon är en förespråkare för kvinnlig sexualitet och rätten att ta plats, en performanceartist som vet vikten av att integrera musik, mode och bild – men i dag talar man mest om att hennes ansikte är konstigt? Caroline Hainer berättar om en artist som många har att tacka för mycket.
Av CAROLINE HAINER
DON’T GO FOR SECOND BEST är rådet Madonna gav all världens kvinnor 1989 i dåtidens dyraste musikvideo. I videon sveper kameran över hårt arbetande manskroppar och en kostymklädd Madonna med ett stadigt tag om sitt skrev innan hon river upp kavajen och blottar brösten.
Det hela sammanfattar Madonna bra. Hon är en förespråkare av kvinnlig sexualitet och rätten att ta plats, en performanceartist som vet vikten av att integrera musik, mode och bild, en medveten provokatör och en superstjärna som kräver enbart det dyraste och bästa – och som levererar därefter.
Madonnas storhet har aldrig handlat om enbart musiken – det är hennes totala kontroll över sin image som gjort henne till den superstjärna hon är i dag.
– Hennes artisteri ligger i det visuella. Madonnas videor, konsertkoncept, alla hennes olika looker … Hon är multimedial, säger musikkritikern Sara Martinsson.
Madonnas plats i popkulturen är så pass omfattande att man kan ta kurser, till och med doktorera, i Madonnakunskap vid olika universitet. Även i Sverige är hon subjekt på olika musik, medie och kommunikationsinstitutioner. En av doktrinerna är att hennes konstanta ombytlighet är skälet till att hon aldrig stagnerat, alltid utvecklats, och därför fortfarande är aktuell.
– Hon var tidig med att plocka upp ljud och uttryck från subkulturer. Hon populariserade den house som växte fram i slutet av 70-talet och början av 80-talet och tog med den in i ett kommersiellt paket, säger Sara Martinsson.
Under åren har hon provocerat. Hon har kritiserats för att vara sexuellt explicit och blasfemisk. Men allt detta har varit en del av hennes varumärke. Det som upprört har varit exakt de ämnen hon velat rikta allmänhetens blick mot och utmana.
Madonna Louise Ciccone föddes den 16 augusti 1958. Hon flyttade till New York 1978 för att bli dansare, men fann snabbt sitt sanna kall som sångerska. Hennes stil var skrikigt smink, billiga accessoarer och eklektiska plagg i material som tyll och nät, vilket matchade hennes debutskiva (1982) bra – också den var en blandning av glättig pop och klubbmusik.
1980-talet var en tid då konservativa vindar regerade och sex
