Av REBECCA JARDSDOTTER Porträttfoto OLIVIA HUERTA BRATTENG
Ellen, vilket är ditt starkaste modeminne?
– Jag minns tydligt att min mamma ofta satt fokuserat och sydde både sina egna, mina och min brors kläder när vi var små. Jag kröp alltid in i hennes garderob och lånade olika plagg att spatsera runt i eller uppträda med. Vinden var full av 80-talsset, dansskor och pappas överrockar. Pappa kom oftast hem i sin propra uniform och militärutrustning som han tog väl hand om. Han putsade sina skor och borstade av sin basker och hängde kavajen på sin herrbetjänt. Som uppvuxen på hästgård har man på sig sin riduniform dagligen och putsar upp den, precis som pappa lärt, inför varje tävling.
Hur har det minnet format dig?
– Det har format mitt sätt att tänka uniformt. Mamma lärde mig vad kläder kan göra för känslan av tillhörighet, men också mycket om plaggs eget värde.
Vad tände din modelåga?
– Jag har alltid varit en nyfiken person som velat förvandla en tom känsla i ett rum till en varm plats av trygghet. Något som kan framhäva fantasi.
Finns det någon som alltid inspirerat dig?
– Mamma och pappa. Min mamma sydde allt, vilket min mormor också gjorde, precis som hennes egen pappa. Det har gått i generationer, rakt i nedstigande led.
Berätta mer.
– Mamma har, precis som sin mor, en otrolig ”kan själv”-anda, och i stället för att spendera pengar har de skapat det mesta på egen hand och klarat av allting själva. Den övertygelse
