Språk har alltid tillgodosett talarnas behov, skriver MIKAEL PARKVALL.
Mikaels mening
I WEBBFORUM ÄR REPLIKEN ”sov du på svenskalektionerna?” vanligt förekommande som svar på frågor om exempelvis vilket genus ett givet substantiv har. Det verkar återspegla en uppfattning om att det är just i skolan man lär sig sitt modersmål. Något av samma inställning finns i ett läsarmejl som invände mot mitt resonemang om den eventuella hädangången för skillnaden mellan sin och hans.
Mejlaren menade att min redogörelse var ”alldeles för tillkrånglad”. Det hela beror nämligen på ”unga skribenter” som ”helt enkelt inte lär sig ordentligt i skolan”. Skolan gör inte sitt jobb, och utan skola degenererar språket, ”konstigare är det inte”.
Påståendets eventuella förtjänster överskuggas av ett smärre problem – det är alldeles osant. VI KAN VARA helt säkra på att de sju evidentialiteterna i pomo, de invecklade pronomeninventarierna i kwakiutl, verbsuppletionen i lezgiska, de många nominalklasserna i tzeltal, de fem graderna av förfluten tid i nzebi, splitergativiteten i saibai, pluraliseringen i shilluk eller de många uppsättningarna räkneord i yurok inte finns där på grund av mellanstadielärares nit – språken skrivs nämligen sällan, och används i likhet med de allra flesta av världens språk sällan i undervisning. Likväl talas de, och därtill med komplexiteter som är främmande för den mest högutbildade svensk som tänkas kan.
Vi kan också konstatera att svenskans anmoder urindoeuropeiska hade ett avancerat avljudssystem, åtta eller nio kasus, tre grammatiska genus och tre numerus. Delar av detta har vi kvar, men mycket har gått förlorat. Beror det på att talarna under de första millennierna undervisades av lektor Caligula, för att sedan falla offer för flumskolans segertåg på stenålderns sydryska stäpper? Naturligtvis inte, men ibland måste fåniga argument ställas bredvid lika larviga motargument för att deras absurditet ska framstå i full dager.
ÄVEN SVENSKA HAR använts i skolsammanhang bara något tjugotal generationer (eller sju om man räknar sedan folkskolans införande) – en mycket liten del av den tid som förflutit sedan urindoeuropeiskans dagar. En del av det som försvunnit har gjort det just under denna tid, samtidigt som annat såklart har tillkommit. Det är helt enkelt normaltillståndet. Saker kommer och går, men språk har alltid på något sätt tillgodosett sina talares behov.
