I romanen Far inte till havet skapar Elin Anna Labba fiktion med rötterna i verkliga händelser. Men det tog tid att inse att hon faktiskt får skriva vad hon vill.
Av STAFFAN ENG Foto ERIK ABEL
porträtt
J OURNALISTEN Elin Anna Labbas första roman Far inte till havet släpptes nyligen på svenska och i nordsamisk översättning samtidigt. Hon är själv samisktalande, och även om hon skriver på svenska så har hon medvetet försökt närma sig samiskan stilistiskt.
– Det var häftigt att få se den samiska översättningen. Det var som om de ställen där jag inte hade lyckats blinkade i texten: det blev så tydligt att vissa saker i svenskan inte riktigt passar på samiska, säger hon.
Som ett exempel nämner hon de svenska måttorden, som hon tyckte klingade falskt i ett språk där kroppsmått fortfarande är vanliga vid sömnad och för att ange snödjup. Hon reagerade också på sina liknelser med labyrinter och glorior, som kändes kulturellt avlägsna i samisk språkdräkt.
– Jag tänkte inte på det medan jag skrev. Samiskan är inte alls lika förlåtande mot att man blajar på och broderar ut bara för att man kan – den är lite kargare, rakare och mer komprimerad.
För att efterlikna samiskans strama meningsstruktur har hon strukit en hel del prepositioner och andra småord. Samtidigt har hon använt poetiska bilder av blåhakar, glaciärvatten och andra naturfenomen, som är ett naturligt sätt att uttrycka sig bland renskötare.
Resultatet för tanken till den koncentrerade och betydelsemättade berättarkonst som i romanen bara behärskas av byns äldsta: ”En mening skulle helst vara kort, mer än tio ord kunde betraktas som ett misslyckande. Dristade man sig till längre meningar skulle de helst bära upp hela världar.”
– Det är dit jag strävar i alla fall. Men jag känner mig snarare som en av de unga som har tappat språket – någon som inte har kunskapen att nå ända fram, men som ändå drömmer om att kunna uttrycka sig som dem.
ROMANENS HANDLING kretsar kring uppdämningen av Stora Luleälvs källsjöar i Lappland mellan 1923 och 1972, som förvandlade sjöarna till Sveriges största vattenmagasin och lade flera samebyar under vatten.
Under sin uppväxt i området fick Elin Anna Labba ofta höra berättelser om de spöklika byarna på sjöbotten, som på något sätt formade livet i byn utan att hon riktigt kunde förklara hur. Det var viljan att förstå dessa gåtfulla händelser som fick henne att
