Fiktionen visar hur människan och språket fungerar, skriver SUSANNA KARLSSON.
Susannas spaningar
NÄR JAG INTE jobbar med forskning och utbildning om det svenska språket läser jag böcker. Numera ska det helst vara science fiction. Och det ska vara sådana berättelser som använder sig av språk och språkvetenskap på ett eller annat sätt. Man kan med andra ord på goda grunder ifrågasätta min förmåga att hålla isär arbete och fritid. Men det finns förstås skäl till att jag beter mig på det här sättet.
Ett skäl är att science fiction som tar sin utgångspunkt i språket utmanar den ganska vanliga idén att den här sortens litteratur måste ta sin utgångspunkt i teknologiska landvinningar. Eller någon annanstans i naturvetenskaperna. Självklart är det kul när det egna vetenskapliga intresset får lite utrymme! Och särskilt i sammanhang där humaniora inte brukar kunna ta plats. Ett annat skäl är att den som läser kan få syn på hur språk fungerar genom att möta språkvetenskapen i fiktionen. Man får syn på hur vi som är människor egentligen bär oss åt med vårt språk genom att utforska hur den som inte är människa bär sig åt. Det främmande blir en spegel som vi kan se oss själva i.
DET HELT SÄKERT allra vanligaste sättet att använda sig av språkvetenskapen i science fiction är när författaren använder sig av skillnader i kommunikationssätt och språksystem för att visa på hur olika huvudpersonen (eller läsaren) en främmande civilisation är. Det ser vi i klassiker som Mörkrets vänstra hand (1969) av Ursula K. LeGuin, eller storfilmen Arrival (2016). I de här berättelserna behöver en människa lära sig en helt främmande civilisations språk. När de gör det behöver de sätta sig in i andra sätt att tänka – och de blir förändrade av det.
Idén är att språket inte bara styr hur vi tänker, utan också vad vi kan tänka på, kanske till och med vad vi kan uppfatta. Inom språkvetenskapen kallas den här idén för Sapir–Whorf-teorin.
Teorin finns i ett par olika varianter, en stark tolkning och en svag. Den starka versionen menar att språket avgör och begränsar hur vi upplever världen. Den svagare versionen menar att språket i någon mån påverkar hur vi uppfattar vår omvärld. I den starkaste tolkningen avgör ditt språk hur du upplever världen. Om ditt språk saknar ord för något kan du inte uppleva det. Riktigt så stark tolkning gör nästan ingen forskare längre, men däremot
