En klar majoritet av svenskarna tycker om sin dialekt – och det är sällsynt att någon ogillar den. Men en av fem anser sig inte tala någon dialekt. Det visar en undersökning utförd av Novus på uppdrag av Språktidningen.
Av ANDERS SVENSSON Illustration SOFIA HYDMAN
HELA 57 PROCENT av svenskarna gillar sin dialekt. Bara 6 procent tycker illa om den. Och 35 procent är varken positiva eller negativa till den egndialekten.
– Dialekterna är på väg tillbaka. Det är många som tycker att det ligger ett värde i det egna och det finns lokala föreningar som arbetar för att bevara dialekten. Det sjuder i den grytan. Men det hänger också ihop med att dialekterna har blivit tama och ofarliga. Nu är nästan alla dialekter så utslätade att alla kan förstå dom. Därmed har dom också blivit möjliga att acceptera i allmän kommunikation, säger Henrik Rosenkvist, professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet.
Novus har på uppdrag av Språktidningen undersökt svenskarnas attityder till dialekter. Det är alltså en klar majoritet som uppskattar den egna dialekten. Henrik Rosenkvist tror att det ganska nyligen har skett ett trendbrott.
– Jag har stött på yngre kvinnor som har sagt ”jag önskar att jag talade dialekt”. Det är revolutionerande. Historiskt sett är det mycket ovanligt, säger han.
LÄNGE VAR DIALEKTER något som motarbetades i skolan. Men det var inte bara där som den lokala prägeln närmast var tabu i talspråket. Skådespelare fick under utbildningen lära sig att tvätta bort alla spår av det lokala målet. Och det dröjde till 1970-talet innan dialekter började höras i radio och tv i större utsträckning. Tidigare var det snarast en självklarhet att den som talade i offentliga och formella sammanhang inte skulle ha någon utpräglad dialekt.
– I skolan fanns på 1930- och 40-talen en föreställning om att man skulle träna bort dialektdrag och sträva mot rikssvenska. Det fanns en stark språkriktighetsdrift som även smög sig in i talet, säger Jenny Nilsson, forskningsarkivarie med inriktning på dialekter vid Institutet för språk och folkminnen.
DEN NEGATIVA attityden till dialektala drag färgade även många språkriktighetsböcker som utkom vid den här tiden. I Svensk språkvård från 1941 hoppades språkprofessorn Erik Noreen exempelvis att ”det skorrande r-et kunde trängas tillbaka eller åtminstone hindras att vinna ytterligare utbredning”. Att det skorrades i sydsvenska mål såg han som en olycklig utveckling som inte skulle släppas in
