Björn Ranelid firar 40 årsom författare. Nu hushållar han mer med metaforerna.
Av ANDERS SVENSSON Foto DANIEL NILSSON
porträtt
ÅRET VAR 1983 när Björn Ranelid jublade mer än han kanske någonsin gjort på en fotbollsplan. Efter fem refuseringar kom det efterlängtade beskedet. Hans roman Den överlevande trädgårdsmästaren hade blivit antagen.
– Jag skrek och jublade, minns han.
Fyra årtionden senare har Björn Ranelid skrivit in sig i den svenska romankonstens kanon. Diplomen, utmärkelserna och stipendierna har blivit många. Han fick till exempel Augustpriset 1994 för Synden, tio år senare Malmö stads kulturpris, ytterligare tio år senare Stina Aronsons pris och i somras utmärkelsen Årets skåning.
I dag är han 74 år. Han ser en rad förändringar när han blickar tillbaka till den 34-årige fyrabarnspappan som var gymnasielärare i filosofi och svenska, skrev på fritiden och nyligen avslutat karriären som fotbollsspelare.
– Jag var godtrogen och stolt på ett sätt som jag tror har gagnat mig. Jag har blivit en bättre författare. Och jag har jobbat kopiöst hårt, säger han.
När Björn Ranelid fick sina första recensioner var det många som uppmärksammade hans språk. Metaforerna spirade och prunkade över sidorna. I dag tycker han att han har ansat sitt bildspråk och blivit bättre på att vårda tempot i texten.
– Jag har blivit enklare att läsa. Det är lite mindre uppvisning. Men det är klart att jag har väldigt lätt för att formulera mig. Jag är rätt glad i metaforer men dom får inte bita varandra i hälarna.
Och han är säker på sin sak.
– Det är Sveriges mest hyllade språk.
BJÖRN RANELID FIRAR
40 år som författare med nya romanen Världens vackraste kärlekshistoria. På samma sätt som i förra årets Min skolfröken skall vara ett frimärke förankrar han berättelsen i barndomens Malmö.
I skimret från ett folkhem i vardande tränger sig nutiden ständigt in i handlingen. Han skriver om samhällsutvecklingen som klyftan mellan ett förlovat och ett förlorat Sverige, om städer som i ena stunden präglas av doften av nyklippt gräs och i andra stunden av bilar som står i brand och om utryckningsfordonens sirener som skär genom stillheten på en begravning.
Det är en dyster diagnos. Och han vill fånga stämningen direkt i första meningen. Han bläddrar i korrekturet till Världens vackraste kärlekshistoria och spänner ögonen i mig:
– ”Milan Nilsson bodde på pojkhemmet och han lade sig p
