Norrbottens-Kuriren, Ystads Allehanda och Punkt se berättar genom sina namn om pressens uppdrag och historia. Om utvecklingen från postryttare till digitala protokoll. Om ord som laddats med nya betydelser – och om tidningshuvuden som rullat.
Av TOBIAS LINDBERG Illustration JENS MAGNUSSON
EN SOM LÄSER gamla böcker kan ibland stöta på ordet tidning i en annan betydelse än den vi ser i dag. Ett prov på det hittar vi i riksrådet och skalden Johan Gabriel Oxenstiernas dagböcker. I början av hösten 1769 skriver han exempelvis: ”Med posten feck jag den sorgsna tidning, att min Mormor är sjuk, en nyhet som oroar mig på det högsta.”
Av sammanhanget förstår vi att orden tidning och nyhet betyder samma sak för Oxenstierna. Och så var det. Redan i fornsvenskan betydde tidning – eller snarare tidhing – just ’nyhet’ och ’underrättelse’.
I DAG HAR VI närmare 150 dagstidningar i Sverige. Av dem heter en dryg tredjedel något med tidning, till exempel Hjo Tidning. Men även om glosan tidning numera är den vanligaste delen i ett pressnamn, dröjde det lång tid innan ordet började betyda ’periodisk skrift’.
När Sveriges äldsta dagstidning, Norrköpings Tidningar, startade 1758, så lästes titeln i första hand som ’stadens nyheter’. Här kan vi jämföra med ordet tidende, som även det betyder ’nyhet’. Det mest kända exemplet i den svenska presshistorien är 1645 års Ordinari Post Tijdender (senare kallad Post- och Inrikes Tidningar), det vill säga nyheter som kom med den regelbundna posten.
I Sverige har ordet tidende fallit bort ur tidningsnamnen. Men det finns fortfarande kvar i norska Bergens Tidende, grundad 1868. Och först 2011 blev danska Berlingske Tidende, grundad 1749, kort och gott Berlingske.
”Grundtermen för massmedier i tryck har alltså utvecklats ur ett ord för nyheter. Tidender, tidhingar, tidningar och slutligen tidning. Nyhetsförmedlingen är och förblir kärnan i allt pressväsen”, sa Staffan Björck, dåvarande professor i litteraturhistoria vid Lunds universitet i radioföredraget Mercurius och telegrafen från 1985.
EN TIDNING KAN förstås heta nästan vad som helst. Men gör det sällan. Lite förenklat kan man säga att svenskspråkiga tidningar oftast namnges efter en formaliserad mall.
Namnet består vanligen till en del av geografiska begränsningar. Det kan vara tidningens utgivningsort eller spridningsområde, som hos lokala Tranås-Posten och rikstäckande Svenska Dagbladet.
Till den andra delen består tidningsnamnet ofta av ett ord som på ett eller annat sätt pekar på jour
