Kan en språkförändring verkligen göra oss förvånande? undrar MIKAEL PARKVALL.
Mikaels mening
EN
LITE TRÖTT TRUISM är att språk ständigt förändras. Saker kommer ju och går hela tiden, och språklig stabilitet är detsamma som likstelhet. Påståendet är uttjatat, men representerar inte en åsikt utan ett faktum. Det är helt oberoende av huruvida vi uppskattar förändringarna eller inte.
Men vad innebär det att en språkförändring har inträtt? Något som också är ett faktum är att vi titt som tätt hör konstruktioner som inte tidigare beskrivits eller vi inte tidigare ens exponerats för.
En hel del av detta är dock vad man kan kalla produktionsfel, alltså rena felsägningar. Något händer på vägen mellan tanke och tal, antingen tungan eller hjärnan halkar snett, och så häver vi ur oss saker som vi, om vi skulle tillfrågas, inte ens själva tycker är rimligt. Sådant brukar normalt inte beskrivas som språkförändringar, lika lite som det är en förändring i modet om vi råkar ta på oss tröjan ut och in. (Exakt det hände en gång en yngre upplaga av mig själv, vilket fick en äldre person i min omgivning att spontant anta att ”det ska väl vara så nuförtin”.)
Misstag av denna typ kan leda till språkförändringar, men det är en annan sak. Någonstans på vägen måste några uppfatta det hela som något annat än just produktionsfel.
FÖRSTA GÅNGEN SOM jag noterade en förväxling mellan presens particip (ritade) och perfekt particip (ritande) var för några enstaka år sedan. Jag antog att det var just en felsägning. Sedan hörde jag det ett par gånger till, och började undra.
Så hörde jag på radion ”de blev frihetsberövande” två gånger från samma person, och inte mycket senare en terrorexpert som inte tyckte vi ”borde vara jätteförvånande” över det förhöjda riskläget, följd i samma sändning av tal om en naturkatastrof där ”sökandet efter saknande pågår”. I skrift kan man med lite tur hitta sådant som ”bemannande öppettider”.
JAG KAN INTE komma på att jag skulle ha sett detta kommenteras, så frågan uppstår förstås huruvida det är på riktigt eller ett rent hjärnspöke. Jag tror att vi alla vet att om man börjar lyssna eller titta efter något som man just fått påpekat för sig så ser man det överallt: ombeds vi observera ubåtar så dyker de genast upp i folks badkar, och efter att Palme sköts hade det plötsligt funnits dussintals skumma walkietalkiemän i lönehelgens folkvimmel. Man mås
