I När en metafor hamnar snett kan det både bli dråpligt och underligt. Men en bildlig gris kan nog aldrig bli helt renskrubbad i språket.
Av JOEL LANDBERG
SOMRAS publicerade den amerikanska tidskriften Time en artikel som väckte en hel del uppmärksamhet. En kraftverksdamm i ukrainska Kachovka hade sprängts och en översvämning följde. Time skrev att händelsen riskerade att bli Ukrainas Tjernobyl.
Det är ett ganska rimligt sätt att beskriva ett förlopp som kan komma att påverka både natur och samhälle under lång tid framöver. Men i just det här fallet blev det olyckligt eftersom Tjernobyl ligger i Ukraina.
Det skribenten råkade göra var en så kallad katakres, alltså använda ett bildligt uttryck så att dess bokstavliga betydelse kolliderar med ett annat uttryck.
Man brukar skilja mellan sakled – alltså det vi pratar om – och bildled – det vi liknar sakledet vid. Om dessa led är för lika, som i ”myggorna dör som flugor av den nya sprejen”, uppstår en katakres. Det kan också vara något i kontexten utanför själva orden som ligger för nära ordens faktiska betydelse, som skylten med texten Fotgängare hänvisas till andra sidan som jag såg på Västra begravningsplatsen i Göteborg för några år sedan.
Begreppet katakres är från början grekiskt och kommer från retoriken. Det betyder ungefär ’missbruk’ eller ’felanvändning’ – något som syns också i den latinska motsvarigheten abusio (jämför till exempel med engelskans abuse). I äldre retorisk litteratur har katakres en ganska vid betydelse, och den hårda innebörden till trots verkar forna tiders skribenter ha haft en ganska försonande syn på den.
Den romerske retorikläraren Quintilianus beskriver det som att tvingas ta till ett mindre bra ord när det helt enkelt inte fanns något riktigt bra och ger som exempel att ordet sicarius, ’någon som använder dolk’, användes i bemärkelsen ’mördare’ oavsett valet av vapen. Också den för oss okända författaren till Ad Herennium låter mer som en språkforskare än som en stilpolis när hen beskriver katakresen som ett sätt att pressa ords betydelse. Bland exemplen finns ”liten kroppslängd” och ”hålla ett stort tal”.
LÅNGT SENARE VARNAR språkvårdaren Erik Wellander i boken Riktig svenska från 1939 för formuleringar som ”drar uppmärksamheten till sig eller väcker löje”. Han ger exempel som kvinnor som går man ur huse och nattjourhavande läkare. Den senare är dock rätt långsökt, tycker jag, även om jour betyder dag på franska. Sådana här katakreser som jag kommer på mig själv med
