För 80 år sedan krävde lärarna en judenlig stavning av svenskan. Men drömmen om att bygga vidare på 1906 års stavningsreform blev aldrig verklighet.
Av ANDERS SVENSSON
ÄR FOLKSKOLLÄRARNA
1943 lanserade ett förslag till stavningsreform tog dom hjälp av Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Om regeringen gav klartecken skulle inledningen nystavas så här:
”Det var en gång en pojke. Han var en så där fjorton år gammal, lång okk ranglig okk linhårig. Inte stort dugde han till: han hadde mest av alt lust att såva okk äta, okk därnäst tykte han om att ställa till odygd. Pojken satt i sjortärmarna på bordskanten okk tänkte på hur lykligt det var att både far okk mor jingo sin väg. ’Nu kan jag då ta ner fars bössa okk skjuta av ett skott’, sade han för sig själv.”
Valet av Selma Lagerlöfs berättelse som exempel på nystavning var ingen slump. När 1906 års stavningsreform infördes var Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige ett viktigt redskap som läsebok i den svenska skolan.
Eleverna lärde sig inte bara om Sveriges geografi. Samma bok visade också hur den nya stavningen skulle se ut i praktiken. Hädanefter skrevs v-ljudet med v – alltså varv, vete och virvel i stället för hvarf, hvete och hvirfvel – och t-ljudet stavades rött och vitt i stället för rödt och hvidt. I repliker slopade Selma Lagerlöf dessutom verbens pluralformer. Hon skrev vi kommer i stället för vi komma.
Folkskollärarna var tongivande i den debatt som ledde fram till 1906 års reform. Lärarna strävade efter en stavning som följde ljudenlig- hetsprincipen i stället för samhörighetsprincipen. Frågeordet vad uttalades till exempel sedan länge utan hörbart h i början – och därför var det logiskt att skriva vad och inte som tidigare hvad. Inte heller hördes längre något d i ett ord som glatt – vilket gjorde att stavningen gladt sågs som föråldrad. Men samtidigt var ändringen till glatt i sin tur ett brott mot samhörighetsprincipen eftersom det inte längre var lika uppenbart att glad och glatt hade samma språkliga rötter.
NU TYCKTE folkskollärarna att det var dags för en ny reform. I undervisningen var det alltjämt många lärare som ansåg att avståndet mellan tal och skrift var för stort. Glappet gjorde att skriftspråket var onödigt svårt för eleverna att lära sig. Med en mer ljudenlig stavning skulle kopplingen mellan tal och skrift bli tydligare – och i förlängningen skulle stavfelen i elevernas texter bli färre. Det här var argument som lät som ett eko från debatten om 1906 års stav
