Det medeltida böjningssystemet har i stora delar försvunnit ur svenskan. Men det betyder inte att språket bara har blivit enklare.På vissa sätt har det tvärtom blivit mer komplext.
Av THOMAS WEDERUS Illustration SOFIA HYDMAN
VENSKAN HAR SEDAN medeltiden genomgått stora förändringar och gjort sig av med bland annat kasus och konjunktiv. Det vi har kvar av kasus i dag är genitivformen av substantiv, som markeras med ändelsen -s, till exempel i husets och Pelles. Av konjunktiven återstår i dag huvudsakligen formen vore, som i Jag önskar att jag vore gladare. Men stora medvetna språkreformer är i själva verket sällsynta – i stället förändras språket helt naturligt genom århundradena.
UR DAGENS perspektiv kan det verka som att svenskan har gått från höjden av komplexitet till att bli mindre och mindre komplex. Grammatik förenklas, stavning anpassas efter förändringar i talspråket och olika typer av regler och rekommendationer tas bort eller revideras. Är det svenska språket rentav på väg att förfalla?
För att reda ut detta behöver vi först klargöra vad som egentligen menas med komplexitet i ett språk. Är det att språket är svårt att lära sig? Och i så fall – för vem? Svenskans svårighetsgrad skulle uppfattas väldigt olika beroende på modersmålet hos den som ska lära sig det. Den som talar ett närbesläktat språk, som tyska eller engelska, skulle sannolikt se svenska som ett enklare språk än den som talar thailändska eller arabiska eftersom dessa tillhör helt andra språkfamiljer.
Även om man håller sig till historiska jämförelser inom ett språk är det heller inte helt uppenbart vad som är komplext och vad som är enkelt.
– Det är först när vi fokuserar på förändringar inom en och samma del av språket som det går att prata om en förenkling, säger David Håkansson, professor i svenska språket vid Uppsala universitet och nyligen invald i Svenska Akademien.
– Vi ser betydligt färre ordböjningar i dagens svenska jämfört med under medeltiden. På så sätt skulle man kunna tala om att det har blivit åtminstone morfologiskt enklare, fortsätter han.
Spår av dessa språkdrag med mer komplexa morfologiska system – det vill säga böjningssystem – lever kvar än i dag i vissa fasta fraser, som i rättan tid, och i prepositionsuttryck som till sjöss och i blindo. Men förenklingen av morfologin har samtidigt lett till vad som kan ses som en ökad komplexitet i andra delar av språket. Vår syntax – alltså hur ord kombineras till större enheter som fraser och meningar – har blivit, om inte mer komplicerad, så åtminstone mindre flexibel. Det är viktigare att s�
