Sophie Adlersparre var kvinnorörelsens stora igångsättare. Och språket var hennes nyckel, skriver KARIN MILLES.
Karins historia
IÅR ÄR DET 200 år sedan Sophie Adlersparre föddes. Vem sa du? Sophie Adlersparre. Kallades Esselde. Ringer inga klockor? Nåväl, du är inte ensam om att ha dålig koll på henne – hon är en av Sveriges riktigt stora doldisar. Trots att mycket av vad hon satte i gång finns kvar och spelar roll än i dag.
Esselde föddes in i en mycket fin familj men när hennes pappa dog utfattig befann sig plötsligt hon, hennes syster och mor i ett mycket svårt läge. Liksom många andra olyckssystrar på den tiden, eftersom såväl högre utbildning som dom flesta yrken var stängda för kvinnor.
Att förändra detta sakernas tillstånd skulle bli Esseldes livslånga kamp.
Hur lyckades hon med det? Ja, utöver att vara en idéspruta och organisatör av guds nåde hade hon ytterligare en värdefull talang för en kvinna med ambitioner: språkbegåvning.
Kvinnor ansågs underlägsna män i nästan allt. Visst, kvinnorna kunde få vara bra på kärlek och känslor, men styrkan, modet, intelligensen var reserverade för männen. Det gjorde det lätt att argumentera för att det var männen som skulle styra i samhället och vara familjens överhuvud.
Men språket – det var ändå kvinnans domän. Att kunna konversera på svenska, tyska, franska och kanske engelska, att kunna uttrycka sig i skrift och dessutom ha en läslig och vacker handstil: allt detta ansågs både lämpligt och kvinnligt. Mycket av den tidens ganska knappa utbildning för kvinnor gick ut på att odla dessa talanger – dom krävdes av en blivande maka och mor.
Och här excellerade Esselde. Vid fyra års ålder kunde hon läsa. Som tonåring var hennes stora passion att läsa och skriva. Som vuxen blev hon en stilsäker skribent och hon behärskade såväl franska och tyska som engelska.
Men denna begåvning borde naturligtvis bara användas inom hemmets fyra väggar och i sällskapslivets salonger. Att ge luft åt egna tankar i offentligheten var inte att tänka på. En kvinna skulle ”tiga i församlingen” som Bibeln dikterade. Så rädd var Esselde att kallas ”blåstrumpa” – dåtidens skällsord för påstridig feminist – att hon som ung hellre brände upp vad hon skrivit än visade det för någon.
Men att skriva under pseudonym gick ju bra. Så när hon och en väninna startade Sveriges första kvinnotidskrift – Tidskrift för hemmet som senare blev Dagny och därefter bytte namn till Hertha – gjordes det utan att avslöja redaktörernas namn. Tidskriften blev en succé och eft
