Reaktioner på tidigare nummer av Språktidningen SKRIV TILL OSS! brev@spraktidningen.se
Dödde rimmade på blödde i psalm
I den förträffliga Språktidningen 3/2023 finns artikeln ”Jag är död!” Den erinrar mig om den språkstuderande som tagit sig före att utröna huruvida man i Dalarna böjer vissa verb starkt eller svagt. Han ställde frågan ”Säger man här ’jag dog’ (stark böjning) eller ’jag dödde’ (svag)?” Den tillfrågade masen svarade: ”När nån är död här i Dalarna, säger han ingenting!”
I den svenska psalm 147 (i 1986 års utgåva av psalmboken) – liksom tidigare (nummer 106 i 1917 års utgåva) – står formen dödde som rim på blödde …
– Sören Angeldorff
I dagens språkbruk framstår nog dödde som ett skämt eller som något som ett barn som håller på att lära sig språket skulle säga. Men den här formen finns upptagen i Svenska Akademiens ordbok i ett band från 1923. Den förekom då ”i mellersta Sverge” där den var ”starkt hvard.”, alltså vardaglig. Den var inte heller helt ovanlig i tidningstexter från 1700 och 1800-talen. Så det verkar som att den starka formen dog och den svaga formen dödde användes parallellt under ganska lång tid men där dödde så småningom tynade bort. Det är intressant eftersom utvecklingen – där svaga verbformer konkurrerat ut starka böjningar – i regel har gått åt andra hållet (från till exempel hjalp och hjulpit till hjälpte och hjälpt samt från sam och summit till simmade och simmat). Anders Svensson
Människan var en kvinna även här
Läser i 5/2023 om människa i betydelsen ’kvinna’ i dalmål. Min farfar, född 1901, pratade om farmor som människan. De bodde i Hamrånge i Gästrikland, så det är inte bara Dalarna som har den kvinnliga benämningen.
– Sonja Båtelsson
Dialekter där de och dem kan höras
I Språktidningen byter chefredaktören Anders Svensson numera ut de och dem i skriftspråket mot dom, vilket även görs i standardsvenskt talspråk. Men så är det ju inte i våra dialekter. I värmländskan säger vi ju di (eller ri) för subjektsformen de medan vi säger dôm (eller rôm) för objektsformen dem.
Jag kommer på mig själv med att läsa ut dom till de etablerade formerna de och dem i huvudet när jag läser, vilket jag tolkar som att jag automatiserat denna distinktion.
Jag undrar i vilka fler dialekter än värmländskan man skiljer på subjektsform och objektsform på detta sätt.
– Annika Frohm
Under förutsättning att man talar eller (i trakten) har talat traditionell dialekt så gör man skillnad på de som subjektsform och dem som objektsform, om den traditionella dialekten framför allt tillhör syd
