När vi talar om hur språk är besläktade med varandra är det många som talar om vågrörelser och stamträd. Men kanske är det dags att lansera – bakterieteorin!
Av MARTIN PERSSON Illustration GUNILLA HAGSTRÖM
OFTA PRATAR VI om att olika språk är besläktade med varandra. Släktskap mellan olika språk är också ett klassiskt forskningsområde. Men det är kanske inte helt uppenbart vad det betyder när man säger att språk är släkt. Man skulle ju kunna tänka sig att se finska och svenska som släktingar; i finskan räknas de svenska och nordiska lånorden i tusental, och flera uttalsdrag i finlandssvenskan är påverkade av finskan. Kanske går detta förhållande att likna vid ett äktenskap, men det är inte riktigt det vi menar med släkt i språksammanhang. Finska är ett finsk-ugriskt språk som tillhör den uraliska språkfamiljen medan svenska är ett germanskt språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen.
Den stående liknelsen i dessa sammanhang är i stället mödrar och döttrar. Vi tänker oss att urindoeuropeiskan blev moder till ett antal döttrar, bland dem de urgermanska, urbaltoslaviska, urkeltiska och uritaliska språken. Sedan blev dessa i sin tur mödrar till nya dotterspråk, vilket ska tolkas som att moderspråken utvecklade dialekter som med tiden blev så olika att de kan betraktas som skilda språk. Italiskan splittrades till exempel i latinet och dess systerspråk oskiska och umbriska. De två sistnämnda dog sedermera ut, men latinet lever kvar i sina döttrar katalanska, rätoromanska, galiciska med flera.
När vi säger att två eller flera språk är släkt menar vi alltså att de har ett gemensamt ursprung. Detta brukar åskådliggöras med att man ritar mer eller mindre prunkande stamträd där förgreningarna symboliserar relationerna mellan språken. Detta tankesätt kallas gärna för stamträdsteorin, även om det strängt taget inte är någon teori, utan snarare en modell.
När man ritar ett stamträd tar man fasta på delade novationer, det vill säga att någon typ av språkförändring ägt rum i ett moderspråk och att denna sedan går i arv till dotterspråken.
ETT EXEMPEL ÄR en av paragraferna i Grimms lag om ljudförändringar: ett indoeuropeiskt [p] övergick i något skede – kanske på bronsåldern – till ett germanskt [f]. I tabellen ser vi ett antal så kallade arvord i svenskan och tyskan – där alla börjar med [f]ljudet (oavsett stavning) – samt besläktade lånord i svenskan från latinet och grekiskan – där det indoeuropeiska original[p] är bevarat, eftersom lånen kom in i svenskan alldeles för sent för att påverk
