David Lagercrantz arbetar som en poet. Varje stavelse och varje bokstav räknas – också i nya romanen Memoria. Det är längden som gör honom tveksam till dom.
Av MATS ALMEGÅRD Foto MARTIN STENMARK Mats Almegård är redaktör på Språktidningen.
porträtt
Ja, DÅ PRATAR VI SPRÅK och nördar ner oss, säger David Lagercrantz och tar plats i soffan i sitt vardagsrum. Vi träffas där för att prata om Memoria, som är andra romanen i hans deckarserie om professor Hans Rekke och polisen Micaela Vargas och fallen de löser tillsammans.
David Lagercrantz bjuder på kaffe och säger att han, som vanligt, inte bara arbetat med att få själva handlingen att bli spännande – utan också att få språket exakt så som han vill ha det.
– Ibland undrar jag om det är värt att lägga ner så mycket möda på det. Det gränsar till det sinnessjuka, men det vore vackert om någon fattade hur jag arbetat.
Språket i hans böcker ”ska sjunga” och det onödiga ska rensas bort så att det känns lätt att läsa. Det ska gå ”utan motstånd”.
– Prosan ska vara klar utan att för den skull vara enkel eller banal. Den ska ha melodi och rytm. Inte bara för att det är mitt stilideal. Jag ser det som en sorts plikt.
I en tid då appar och nätet lockar och bokläsandet går ned, tror David Lagercrantz att böcker behöver skrivas med en klar prosa för att kunna nå ut också till yngre läsare. Han uppmanar:
– Skala bort det onödiga, undra hela tiden om en mening du skrivit tillfört något, eller om den snarare bara stör flödet. Stryk varannan mening, sa min pappa Olof. Jag ser det som konservativt. Stryk tre av fyra. Och stryk sedan i meningarna. Ta bort onödiga ord tills texten börja dansa, flyga iväg.
Långt innan David Lagercrantz blev ett världsnamn med biografin om Zlatan Ibrahimović och succéförfattaren som fick i uppdrag att skriva vidare på Stieg Larssons Millenniumserie jobbade han som journalist. De första åren efter sin examen från Journalisthögskolan arbetade han främst som kriminalreporter på Expressen. Där lärde han sig en del om att skriva som han har haft nytta av som författare till böcker som skildrar våld, kriminalitet och brottsutredningar.
– I början skrev jag som en kratta. Jag tog i för mycket. Ville visa hur häftiga och hemska mina berättelser var. Bara långsamt lärde jag mig att less is more. Det sakliga beskrivandet utan överord och adjektiv är alltid starkare. Det är onödigt att fylla på med citat om hur vi ska känna.
Fakta talar för sig själv, och inget talar bättre än det som är koncentrerat och exakt.
VIKTEN AV INLEDNINGEN k
