Halländskan är viktig för Christoffer Carlsson Den är ett redskap för att ge karaktärerna liv. Men dialekten får inte ta över i romanerna.
Av MATS ALMEGÅRD Foto PERNILLA SJÖHOLM
porträtt
”J AG VET INTE om jag har använt fler adjektiv i de här böckerna än tidigare. Men jag har försökt måla personerna i böckerna rikare, fylligare, så jo, kanske ändå. Om någon får för sig att räkna adjektiven i Hallandssviten så är de nog ändå fler än i böckerna om Leo Junker, säger kriminologen och författaren Christoffer Carlsson.
Även om antalet adjektiv inte ökat radikalt, har språket ändå blommat ut i Christoffer Carlssons deckare på senare år. Det har fått mer färg av dialektala uttryck, vilket är logiskt eftersom denna nya svit utspelas i Halland – som Christoffer Carlsson ursprungligen kommer ifrån.
– Efter mycket övervägande valde förlaget och jag att kalla det en svit. Delarna hänger ihop lite, men samtidigt är de väldigt fristående från varandra. I USA har exempelvis Brinn mig en sol, som är del två, publicerats först och berättelserna tillåter det, den ordningen fungerar.
VI TRÄFFAS I Bonniers förlagshus på Sveavägen i Stockholm för att prata om den tredje, fristående delen, Levande och döda som följer på Brinn mig en sol och första delen Järtecken. Den sistnämnda publicerades 2019 och bröt mot Christoffer Carlssons tidigare deckare – som handlade om Stockholmspolisen Leo Junker. Att han valde att förlägga de nya romanerna till Halland hade många skäl.
– Leo Junker-serien var klar. Jag hade blivit pappa, skilt mig och samtidigt skulle mitt barndomshem i Halland säljas. Det var som att konstanterna i mitt liv löstes upp.
Han provade då att skriva om platsen där han växte upp och märkte snabbt att han hade stött på en guldåder. När han beskrev kungastenen, den lek han och hans vänner brukade leka som barn, var det som att ”det kom ett helt nytt språk” ur hans fingertoppar.
– Det var nästan överväldigande. Jag började gestalta de människor jag som barn sett åka till jobbet varje morgon: mina föräldrar, våra grannar, de som satte fast plogen på traktorn.
Med den geografiska platsen kom också språket, eller dialekten. För även om Christoffer Carlsson är noga med att säga att hans romaner inte är skrivna på dialekt, utan på ”vanlig” svenska, så har de färgats med hjälp av dialektala drag.
– Jag tänkte säga att romanen är strösslad med halländska uttryck, men det låter ju som om jag lagt in det i efterhand.
DET GJORDE HAN alltså inte. Boken skrevs direkt med en del
