Med boken Riktig svenska skolade Erik Wellander flera generationer av skribenter. Nu fyller hans hyllade stilbibel 50 år. Men arvet efter honom är motsägelsefullt.
Av ANDERS SVENSSON Foto T T
I MAJ 1973 utkom den fjärde och sista upplagan av Erik Wellanders Riktig svenska. I årtionden och för generationer av skribenter fungerade den som stilbibel och vägledning i språkriktighetsfrågor. 50 år senare är det tydligt att det var en bok som präglade svensk språkvård under lång tid.
– Redan med första upplagan av Riktig svenska från 1939 höjde han standarden på svensk språkvårdsdiskussion och på argumentationen genom att alltid se till att han hade rikligt med autentiska exempel och han gjorde alltid en ordentlig grammatisk och semantisk analys. Det var föredömligt klart analyserat och han förespråkade ett i grunden enkelt och begripligt stilideal, säger Olle Josephson, professor emeritus i nordiska språk vid Stockholms universitet samt tidigare chef för Språkrådet och Svenska språknämnden.
– Erik Wellander är en otroligt viktig kugge i den stora språkvårdstraditionen och för hur vi tänker kring språkvård i Sverige. Han har en utpräglat funktionalistisk språksyn som går ut på att man ska använda ett språk som är mottagaranpassat, som är avsett för tillfället och som fungerar för flest människor, säger Lena Lind Palicki, lektor i svenska vid Stockholms universitet och tillträdande chef för Språkrådet.
– I Wellanders resonemang finns ett dolt demokratiargument. Man ska anpassa språket så att det är tillgängligt för alla men också göra det möjligt för fler att erövra språket, säger Johan Brandtler, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet.
ERIK WELLANDER var tyskprofessorn som blev den främsta språkvårdsauktoriteten i svenska. Han var 37 år när han 1911 blev doktor i tyska vid Uppsala universitet. Därefter arbetade han som lärare i svenska och tyska innan han knöts till Stockholms högskola där han efter en tid som docent 1931 blev den första professorn i tyska.
För sin tid var han en annorlunda språkvetare. Under det tidiga 1900-talet var det språkhistoriska perspektiv som dominerade där många forskare bland annat intresserade sig för dialekter och dom nordiska språkens gemensamma rötter. Forntiden lockade i regel mer än samtiden.
I sin avhandling skildrade Erik Wellander däremot betydelseglidningar i den moderna tyskan – och när han började studera svenskan var det också det samtida språket som han undersökte. Han analyserade allt från betydelseutveckling och ordbildning till passiva verbforme
