Språk engagerar. Och upplevda språkfel som sammanblandning av var och vart engagerar ännu mer – eller snarare irriterar. Men det finns en grupp som ofta framstår som märkligt oirriterad över språkliga brister, nämligen språkvetare. Hur kan det komma sig?
Av JOHAN BRANDTLER
SPRÅKTIDNINGEN publicerade i 4/2022 en undersökning om vad som ger upphov till mest irritation i dagens svenska. Resultatet kommenterades i artikeln av några språkvetare vars rationella resonerande stod i påtaglig kontrast till den upprördhet som var fokus för studien.
Själv är jag grammatiker, och det är inte helt sällan jag blir anklagad för att vara alldeles för liberal i språkriktighetsfrågor. Ett återkommande argument, och en tongivande tankegång, är att den laissezfaire-attityd som jag och andra språkvetare intar leder till språklig förflackning. Hur kan vi språkvetare tillåta det?
FÖR ATT FÖRSTÅ språkvetarens ”liberala” inställning måste vi först resonera om språklig variation, som naturligtvis förekommer i alla språk. Variationen kan vara av lite olika slag: regional, dialektal och individuell. Tydligast märks väl detta på ordnivå. Som västgöte har jag tvingats inse att vissa ord – för mig helt naturliga – helt enkelt inte används eller förstås i Skåne och Stockholm: åpen, skjuva och grosa är några exempel (kolla gärna upp dem!). Men språklig variation handlar inte bara om ordval, utan återfinns på alla språkliga nivåer. Vissa säger nös, andra säger nyste; vissa säger vi gjorde det själv, medan andra säger vi gjorde det själva och så vidare.
NÄR MAN GÖR en grammatisk beskrivning av ett språk kan man inte utgå från varje enskild språkbrukare; den ofantliga mängd data som skulle behöva beskrivas skulle göra arbetet omöjligt. I stället måste man anta ett slags ”kollektivets” grammatik: en idealiserad och i vissa avseenden förenklad bild av den språkliga verkligheten. Föreställningen om en kollektiv grammatik har också gjort det möjligt att utveckla ett offentligt skriftspråk som är gemensamt för alla språkbrukare, oberoende dialekt.
Samtidigt antar man ofta inom språkvetenskapen att varje språkbrukare besitter sin egen, unikt individuella grammatik. I detta perspektiv finns egentligen inte svensk grammatik, utan snarare ”lennartsk”, ”gunvorsk” och ”ernstsk” grammatik – lika många grammatiker som det finns talare. Så länge reglerna (och ordförrådet) inom Lennarts grammatik någotsånär motsvarar reglerna i Gunvors förstår de varandra och vi kan säga att de talar samma språk (som vi kan kalla svenska, exempelvis).
