Språk utvecklas i olika riktningar samtidigt. Och så har det varit så länge vi vet, skriver MIKAEL PARKVALL.
Mikaels mening
ATT SPRÅK STÄNDIGT förenklas är ett faktum. Konservativa språkbrukare brukar skylla det på ungdomens oduglighet, men här ska inte argumenteras mot denna litaniska evergreen. Vi nöjer oss med att konstatera dels att ungdomen alltid varit oduglig, oavsett när utsagan gjorts, och dels något som mindre ofta påpekas, nämligen att språket även konstant förkrånglas. Jodå, två helt motsatta processer försiggår mitt framför ögonen på oss, och har så gjort så långt tillbaka i tiden vi kan blicka.
Just eftersom detta inte nämns så ofta kan det vara på sin plats att ge exempel på hur språk (samtidigt som de förenklas, alltså) blir mer komplexa med tiden. För resonemangets skull låtsas vi att vi vet vad ”komplexitet” är – i själva verket är det svårdefinierat och omdebatterat.
Ett sätt som ökad komplexitet kan uppstå är genom ordlån. Vid en första anblick spelar
det ingen större roll om vi säger fönster (inlånat) eller vindöga (inhemskt), men ibland förekommer lånord som inte anpassas fonetiskt, i synnerhet
om den inlånande gruppen behärskar givarspråket väl. När svenskarna lånade in keramik anpassades det såtillvida att k kom att uttalas som tje-ljud enligt normala svenska uttalsregler. Men senare ord som kinky bryter mot nyss nämnda regler. I praktiken innebär det att en svensktalande förr
inte behövde lagra information om huruvida något uttalades med k- eller tje-ljud – det räckte med en automatisk regel om att använda det senare för mjuk vokal.
Men när de nya orden inte följer de hävdvunna principerna måste även skillnaden mellan k-
och tje-ljud lagras i våra hjärnor, och vips har språket blivit lite krångligare.
ETT ANNAT SÄTT att stöka till det bygger på att något som tidigare var flera ord kombineras till att bli ett enda. Ett exempel är verb i indoeuropeiska språk. I många av dem slutar formen för första person singular på m (som I am), och den för andra person singular på t (du bist).
Påminner det om något? Ja, det liknar ju pronomenformer som mig respektive du. Och mycket riktigt antas det ofta att det handlar om pronomen som kladdat fast sig på verbet. Spolar vi fram några årtusenden så har vi fått verb som måste böjas efter person, även om kopplingen till pronomen har fördunklats rejält med åren. Gränsen mellan det som ursprungligen var ett verb och det som var ett pronomen har suddats ut. Det är förstås fullständigt omöjligt att sära på dem i former som bara består
