Klang, valör och betydelse. Linnea Axelsson väger varje ord på guldvåg när hon skriver. Och hon läser högt för att höra att rytmen håller genom hela texten.
Av MALIN EIJDE Foto PERNILLA SJÖHOLM
porträtt
FÖR FYRA år sedan fick hon Augustpriset för sitt diktepos Ædnan. Nu är författaren och poeten Linnea Axelsson aktuell med en ny bok, denna gång en roman med titeln Magnificat. Ändå möts de båda verken i ett gränsland bortom genrer och stilar. För om Ædnan var ett diktverk, så var det samtidigt en berättelse om tre generationers samiska kvinnor. Magnificat, å sin sida, är berättad med ett vackert avskalat språk och en rytm som påminner om poesi. Vilket speglar Linnea Axelssons sätt att utöva sitt författarskap. Hon vill känna sig helt fri i sitt skrivande:
– Jag kan inte sätta mig ner och tänka att jag ska skriva en typisk roman. Då blir jag låst.
MAGNIFICAT handlar om en kvinna under ett dygn i Paris, borta från sin familj. Hon har med sig två stora frågor. Den ena om surrogatmödraskap; om hon kan föda och ge bort ett barn till en väninna. Den andra handlar om förlusten av en älskad person, och om ifall man kan återuppstå från de döda.
Kvinnan går hemåt genom staden efter att ha firat sin födelsedag med en väninna, som har överraskat henne med en hotellnatt – och en fråga om hon kan bära fram ett barn åt henne.
Kanske är det den ensamma natten på hotellet som sätter fart på tankar och minnen. För kvinnan börjar också tänka fram sin ungdomskärlek som omkommit i en bilolycka. Han finns vid hennes sida under dygnet.
Enligt Bibelns Lukasevangelium är Magnificat Marias lovsång. Hur fick romanen sitt namn?
– Jag har många titlar som jag bär runt på. Så jag har vetat att jag skulle skriva något som heter Magnificat länge. Och det finns tonsättningar av Magnificat som jag älskar.
I bibelberättelsen möts Maria och Elisabet, båda havande – den ena med Jesus och den andra med Johannes Döparen. Barnen rör sig i magarna och tycks hälsa på varandra. I romanen finns en liknande scen.
Linnea Axelsson var själv gravid när hon skrev boken. Hon hämtar inspiration såväl från sig själv och från konsten som från sin omvärld, men när hon påbörjar ett skrivprojekt har hon ingen klar bild av slutresultatet. Hon vet inte ens säkert om det är poesi eller prosa hon skriver i början.
– Jag upplever att en bok kommer med sin egen form. När man har hittat rytmen, då har boken bestämt vilken form den ska ha, om det ska vara en prosabok eller inte, säger hon. Jag upptäcker också efter hand
