Omkring en av hundra vuxna stammar. Men det märks inte alltid. Många har strategier för att hantera sitt tal. Forskare kan nu se exakt vad som händer i stamningsögonblicket.
Av EVA BARKEMAN
VANLIGA SYMTOM PÅ stamning är repetitioner av ljud eller ord, blockeringar i talet och förlängningar av ljud. Stamning handlar om svårigheter att komma framåt i talet, trots att personen vet precis vad hen vill säga.
Andreas Knutsson har stammat så länge han kan minnas. Som barn var det riktigt jobbigt. Inte för att han blev mobbad, för det blev han inte, men han var ständigt orolig för hur omgivningen skulle reagera.
– Jag var rädd att de skulle skratta eller härmas. Jag undvek vissa samtalsämnen helt för att slippa säga vissa saker.
Det gjorde att han blev ganska tyst i klassrummet. Även om han kunde svaret på en fråga, räckte han inte upp handen – för att slippa prata.
Den stora skräcken var högläsning i skolan.
– Jag räknade ut i förväg när det skulle bli min tur och identifierade de språkljud som jag har svårast för, framför allt sådana ord som börjar på ”explosiva” konsonanter som p, b, t, d, k och g. Och jag hörde inget av vad de andra läste …
Allra värst var det när läraren hoppade över Andreas i turordningen – utan att fråga honom först.
– Det var hemskt. Jag kände mig så utesluten.
I dag märks det knappt att Andreas Knutsson stammar. Men så lägger han väldigt mycket energi på sitt tal; han är hela tiden medveten om vad han säger, och hur.
Alla människor snubblar på ord ibland. De tvekar, söker formuleringar, hummar och öh:ar. Men de som stammar kan ofta känna att de tappar kontrollen när musklerna inte reagerar som de vill och orden inte kommer ut rätt.
– Stamning är en talstörning med neurobiologiska grundorsaker som man inte kan rå för, säger Lisa Bengtsson, som är logoped vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
Oftast börjar stamningen redan i förskoleåldern, när barnet är 2–5 år, och tal och språk utvecklas. Ungefär vart tjugonde barn har någon period av stamning. För de flesta stabiliseras talet av sig självt inom ett halvår eller några år, men stamningen kan också fortsätta upp i vuxen ålder.
Bland vuxna stammar omkring en av hundra. Man brukar säga att det är fyra till
