Under antiken var det få som läste tyst. Då fanns varken skiljetecken eller mellanrum. Mats Malm har lyssnat till poesin genom tiderna.
När du ögnar igenom tidningens nyheter på morgonen urskiljer du förmodligen inte så tydliga röster, men när du kommer till ledare, krönikor och recensioner hör du sannolikt författarens tonfall ganska tydligt genom papperet och trycksvärtan eller bildskärmen – om du inte har alltför bråttom när du läser. När vi läser en roman är grundförutsättningen att det är någon som berättar för oss, inte nödvändigtvis författaren, men en berättare som kanske håller sig osynlig, eller kanske framträder mycket tydligt och tilltalar oss direkt: ”Kära läsare!”. När vi läser lyrik är vi förmodligen allra känsligast för den röst vi hör, det medvetande som når oss genom texten.
Vi tänker inte så mycket på texternas röster men de är viktiga – också när vi hasplar ur oss ett meddelande på mejlen eller i ett sms har många av oss behov av att tydliggöra tonfallet med hjälp av en emotikon.
Utan att tänka på det är vi känsliga för texternas röster, men förmodligen är vi långt mindre känsliga än man var i äldre tider. Den främsta förklaringen är helt enkelt att vi är vana vid tyst läsning, en vana som har varit en självklarhet bara under de senaste århundradena. Ända in på 1700-talet var det normalt att läsa högt, inte bara för andra utan också för sig själv, när man satt helt ensam.
UNDER ANTIKEN VERKAR det också ha varit väldigt få som läste tyst. Omkring år 400 berättar kyrkofadern Augustinus i sina Bekännelser med förundran hur han kom på sin lärare Ambrosius med att sitta och läsa utan att det lät något – till och med för den höglärde Augustinus var det tydligen något mycket märkligt. Och det kan man förstå; handskrifterna var svårlästa. Från början hade de varken skiljetecken eller mellanrum mellan orden, så för att förstå hur orden och satserna hängde samman var läsaren tvungen att ljuda fram texten. Det som stod i texten fanns alltså egentligen inte förrän man lånade det sin röst. Så litteraturen ljöd på ett helt annat sätt än hos oss, långt fram i tiden.
Tryckkonsten utvecklades kontinuerligt från 1400-talet och böcker blev vanligare, billigare och mer lättlästa, men våra vanor och vår varseblivning förändras bara långsamt. Länge f
