OLLE JOSEPHSON om språklig gemenskap i en hyllad romandebut.
DEN SOM SKRIVER en svensk roman som delvis är förlagd till Italien eller Bosnien, kan strö in några ord på italienska eller bosniska, för lokalfärgens skull. Man kan inte räkna med att läsaren förstår. Författaren får antingen på något sätt omskriva, översätta eller låta de främmade orden beteckna något av föga betydelse för innehållet.
MEN VAD HÄNDER när läsaren kan förstå det främmande språket? Hur gör svenska författare med danska och norska?
I Per Olov Enquists Ett annat liv (2008) utspelar sig det tolfte kapitlet i Köpenhamn. Berättarjaget samtalar mycket med herr Clausen. Alla herr Clausens repliker är på svenska. På de första sidorna i Kerstin Ekmans Sista rompan (2002) befinner man sig i andra världskrigets ockuperade Oslo. Folk går ut och in på ett kafé. Kerstin Ekman låter dem yttra sig på svenska, även om hon i samma kapitel visar sig väl insatt i norska språkförhållanden. ”Han kan prata både riksmål och nordtrøndsk” heter det om en av huvudpersonerna.
I Eyvind Johnsons Krilons resa (1942) söker huvudpersonen Krilon kontakt med motståndsrörelsen i Trondheimstrakten under andra världskriget. Nästan alla norska motståndsmän (ja, det är bara män) talar svenska. Undantaget är gamla gubbar som i enstaka, korta repliker uttrycker sig på god tröndelagsdialekt.
Svenska författare tycks alltså mestadels låta danskar och norrmän tala svenska.
Icke så Johanna Frid. I hennes hyllade debutroman Nora eller brinn Oslo brinn från 2018 (märkligt nog har titeln inte kommatecken kring Oslo!) utnyttjas alla de tre skandinaviska språken. Det ger särskilda uttrycksresurser åt denna roman om kärlek och svartsjuka, om sjukdomen endometrios – som ger ohyggliga menssmärtor – och om nordisk språkgemenskap.
Huvudspråket är svenska, eftersom boken är skriven i jagform av svenska Johanna (som har vissa likheter med författaren). Hennes kæreste, som det heter, är danska Emil, en snäll pojke som dock inte riktigt förstår Johannas våldsamma, irrationella svartsjuka på Emils eks-kæreste, Osloflickan Nora. Danskan och norskan används naturligtvis för Emils många och Noras mycket få repliker (och Facebookinlägg, bör man tilllägga, för det är en kärleksroman i nutid). Men de är också språken för särskilda danska eller norska företeelser och för Johannas inre tankar i vissa lägen.
REALISMEN I REPLIKÅTERGIVNINGEN blir extra effektfull de få g
