Ibland hände inget,ibland hände allt

2 min läsning

Simon Bank minns somrar med Touren:”Den slingrade sig sömnigt fram genom eftermiddagarna ... Landskapsbilder från slätter eller över publiktäta bergsetapper. Om man hade tur (på den tiden) spurtpris eller målgång uppför, med avslitna hjälmar och plågade gladiatoransikten.

SIMON BANK simon.bank@aftonbladet.se

Klättringarna uppför bergen och gladiatorkampen om titeln (som i år mycket väl kan stå mellan Tadej Pogacar och Jonas Vingegaard) – det är bara ett par saker som Sportbladets Simon Bank minns tillbaka på när han, något avundsjukt, konstaterar att han inte längre har tid att följa Tour de France: ”Men för den som har väntar äventyret”, förklarar Bank.

Vad skulle jag göra om jag hade all tid i världen?

Det tål att tänkas på.

Men med noll betänketid: Jag hade ju följt Tour de France, i år och alla år.

Det är som en viss sorts svårsmält musik, som man kanske blir rekommenderad av en vän med erkänt god smak:

Man ger det en genomlyssning, kanske två, sedan får man acceptera att det inte går. Man vet att det… finns något i det, om man bara hade tillräckligt mycket energi och tid att investera i att upptäcka den. Men det har man inte, så man får acceptera att det är en skatt som får ligga kvar på den där förbannade havsbotten.

I ett annat liv, före familj och svart bälte i livspussel, hade jag tiden. Det var tid för sovmorgnar, socialt umgänge, evighetslång hiberneringar i Italien eller Frankrike, utlästa böcker, koll på film- och teaterutbud, fotbollsmatcher fem dagar i veckan.

Och, som en sommarsaga: Touren. För mig var det som experimentjazz, en svårtillgänglig ritual som förtjänade sin investering.

Förälskade mig i Vinokurov

Jag konsumerade mytologin som en kombination av att förstå Europas 1900-talshistoria (Fausto Coppis vänsterprogressiva hållning i det postfascistiska Italien, Greg Le-Mond som amerikansk hjälte i vågorna kring Kalla kriget), eller Frankrikes fysiska och psykologiska geografi. Jag satte mig med kartan och följde etappritningarna när de presenterades, slog upp l’Équipe om morgnarna för att planera dagen, förälskade mig i Voeckler eller Vinokurov, sjönk ner i hjältedikterna om Anquetil och Poulidor, och letade efter hålen i Lance Armstrongs rustning.

Jag minns sommarveckor på Amalfikusten, där varje dag ramades in av ett strikt schema: Upp på morgonen, dagens tidning med ner på stranden, solkysst och värmeskadad ner i ettavkylt rum för att f�

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar